den 9 april 2012, 13:25:00
Påskens artikel (för lokalpressen via SNB) ägnade jag en ny bra bok om Putins Ryssland, Masha Gessens "Mannen utan ansikte" (Brombergs). Den porträtterar en självhärskare utan mänskliga drag, lätt igenkännlig från historien:
”Övertygande och skrämmande” – så skriver Sveriges Televisions utrikesveteran och tidigare Moskva-korrespondent Stig Fredrikson i förordet till Masha Gessens studie av Rysslands envåldshärskare Vladimir Putin, i den av Brombergs förlag nyligen utgivna ”Mannen utan ansikte”.
Fredrikson jämför Gessen med Anna Politkovskaja, den ryska journalisten i Novaja Gazeta som 2006 mördades för sina avslöjanden om regimen. Som i så många andra rättsfall i närheten av Kremls intressen har mördarnas uppdragsgivare ännu inte lagförts. Den annars så saklige kommentatorn varnar för att Gessen kan gå samma öde till mötes.
Att döma av innehållet i boken finns goda skäl för detta. Gessens skildring av maktens strukturer i dagens Ryssland och hur männen på toppen utnyttjar detta pyramidspel för privata syften går på tvärs med propagandabilden från Kreml som syftar till att framställa Ryssland som ett normalt land med legitima intressen och vänliga avsikter, fähigt att inta sin rättmätiga plats i Europa och världen med ordningen återupprättad.
Men så är det inte, och så blir det inte, hur många miljarder den ryska oljan och gasen än ger i investeringar via Gazprom i den törstande europeiska ekonomin. Visserligen kan Kreml ännu köpa sig inflytelserika vänner i Europas politik, men korruptionen och manipulationerna är numera så kartlagda och allmänt kända i väst att ingen längre kan säga sig vara oupplyst om förhållandena och därmed riskerna att ge sig i lag med Rysslands organiserade intressen.
Om det tidigare fanns en ursäktande och ännu förhoppningsfull falang bland Europas makthavare när det gällde Rysslands ”normalisering” och modernisering har de senaste valen orsakat en tillnyktring. För länder som Serbien och Kroatien kanske sådana faktorer väger lätt i förhållande till lockelserna från rubelmiljarderna men i mognare demokratier har utrymmet för Putins vänner minskat. Att även Fredrikson ger uttryck för självkritik kan ses symtomatiskt: ”Länge har vi i väst blundat för vad som verkligen skett i Ryssland under Putin och dragit oss för att tala klartext.”
En av dem som har haft anledning att ångra tidigare stöd för Putin är den amerikanske investeraren William Browder. Som många andra såg han till en början KGB-officeren Putin som ett hopp om upprensning i korruptionsträsket som frodats under oligarkernas välde på 90-talet. Gessen ägnar ett sorgligt avsnitt i boken åt fallet Magnitskij, Browders revisor i Ryssland som mördades 2009 efter att ha avslöjat en stöld av Browders företag utförd av namngivna ryska funktionärer. Sedan dess har Browder ägnat liv och förmögenhet åt en internationell kampanj för rättvisa, syftande till sanktioner mot 60 namngivna ansvariga ryssar.
Berättelsen om Magnitskij sprids nu över världen och har i USA resulterat i att ny lagstiftning är på väg genom kongressen, sponsrad av senatorer från båda partier, syftande till att isolera skyldiga ryssar och beslagta deras tillgångar. Även i Sverige har kampanjen fått stöd, senast i form av ett upprop i riksdagen som under mars samlat 59 ledamöter från sju partier som undertecknare av en vädjan till den svenska regeringen att driva fallet Magnitskij internationellt, i syfte att få till stånd en seriös rättsutredning av mordet. Att stjäla utländska företag är inte förenligt med rysk lag och konventioner Ryssland anslutit sig till. Utgången av fallet Magnitskij avgör Rysslands ställning som rättsstat.