Fredrik Antonsson - Tokmoderaten

Jag låg i en dvala, drägglade på kudden och drömde om intimitet när jag vaknade av att någon bankade hysteriskt på ytterdörren. Jag vände mig om för att försöka somna om men bankandet tilltog i styrka och jag undrade vem som var så desperat att han eller hon slet ut sina knogar på min dörr. Svingade upp mina lurviga över sängkanten, kliade mig i såväl huvudhåret som pubisditot, gäspade djupt, klev upp och drog på sig de där solkiga joggingbrallorna som är lika sköna som de är fula - sedan var jag redo att ta mig ut i hallen, mot bankandet som numera kändes på gränsen till maniskt.

Dörren gled upp och ljuset strålade emot mig, och jag förbannade mig själv som stod där med dräggel i mungipan och iklädd ett par icke alltför tilltalande joggingbrallor och en t-shirt som bara täckte halva buken. I trapphuset stod hon, en norsk gudinna som talade till mig på det där ack så sexiga språket som norska är när det talas av en ung kvinna i sina bästa år. Hon stod där och pratade men jag kunde inte fokusera på vad hon försökte få mig att förstå. Det blonda hårsvallet, de vackra ögonen, de fantastiska anletsdragen och en kropp man vill gnida sig mot i minst en kvart - det var som en yngre karbonkopia av Helene Hellmark-Knutsson hade nedstigit från himlen precis utanför min ytterdörr, men den här pratade norska och inte släpig förorts-stockholmska...

Den norska nymfen pratade på och efter ett tag så fattade jag att det var en av de där norska valarbetarna som kommit över gränsen för att hjälpa Mona Sahlin med valarbetandet. Som om inte Norge och norrmännen är elaka mot oss svenskar mest hela tiden ändå, nu skall de komma hit och se till att Sverige förfaller ännu lite mer tänkte jag medan blicken svepte upp och ner över den lusekofteprydda skönheten från Arbeiderpartiet.

Norskan malde på, och nu lyssnade jag faktiskt på budskapen. Jag frågade vad socialdemokratin hade för förslag för att ge oss svenskar fler arbetstillfällen. Svaret blev valjakt, hitta olja någonstans och klubba ihjäl sälungar - för så hade ju Stoltenbergs norska sossar räddat Norge och Mona var ju så tänd på den fagre norska statsministern att Mona hade köpt hela konceptet, om man skulle tro på den inbussade norska valarbetaren. Korkat nog ifrågasatte jag det kloka i att klubba ihjäl de sälar som överlevt mot alla odds i en Östersjö som sossarna började bry sig om samtidigt som man fattade att man behövde Miljöpartiet för att bita sig fast vid makten. Då vände hon på klacken, den där vackra norska sossen, och sprang ner för trappen. Jag gick och lade mig i sängen igen, hamnade i min dräggel-dvala igen och somnade in.

När jag vaknade kunde jag inte avgöra ifall det jag tyckte mig ha upplevt var verkligt eller overkligt, jag kände mig förvirrad och inte alls säker på om det hade varit så absurt att jag hade mött en inbussad norsk valarbetare eller om det bara var en av mina sjuka drömmar. Oavsett om det var verkligt eller en dröm så är det ju iallafall inte valfusk att kalla in sina kamrater från andra sidan Skanderna. Det finns ju så mycket, mycket mer som är sjukare med sossarnas valkamp än att man har snygga norskor som springer omkring om duperar Svenssons...

Det går ju inte en dag nu utan att nyheter om valfuskande sossar slår oss i ansiktet från mediabruset, och det värsta är ju att man inte själva förstår att det är ett vämjeligt hanterande av den svenska demokratin vi ser av en alltmer desperat socialdemokrati. Mona ledde ett gäng ny-svenskar till vallokalen efter att partiet haft val-"skola". Någon som inbillar sig att man svarade på eventuella frågor om de andra tänkbara alternativen på ett opartiskt och hänsynsfullt sätt, de där sossarna som höll in utbildningen och visade hur man stoppade ner sosseriets valsedlar i kuverten...?

Häromdagen Vivalla, idag Huddinge där alltmer uppjagade röda valarbetare jagade folk i anslutning till vallokaler i olika delar av kommunen för att de skulle rösta och rösta rätt. Det är en valrörelse där en opinionsmässig kollaps faktiskt har medfört en moralisk kollaps, där makten skall säkras alldeles oavsett vilka metoder som behöver tas till. Vi har bara sett början, det kommer att bli värre.

Att norska sossar kommer över för att hjälpa Mona till makten är inget valfusk, bara det slutgiltiga beviset på att Norge aldrig slutar jävlas med oss i Sverige...

Länkar: Expr1, Expr2, DN

Bloggar: Hagwall (läs!)

Det är få människor som är lika fascinerande att följa som allas vår favorit-sosse, Jan-Emanuel Johansson, även känd som Robinson-Janne, ocker-Janne och numera som HD-Janne. Jan-Emanuel är en frisk fläkt i en alltför toppstyrd socialdemokrati, en neanderthalare-look-alike som på sitt kontroversiella sätt tar ut svängarna med sina tuffa hojar.

I en tid då många skriker efter socialdemokratiskt förnyelse utan att göra något, så gör Jan-Emanuel desto mer. För några år sedan drev han helt ensam på för att se till att marknadshyrorna blev verklighet. Eller marknadshyra förresten... Det handlade väl mer om ockerhyror när han skulle hyra ut sin övernattningslya på Södermalm och en kåk i Visby till priser som bländade till och med de mest välbeställda i samhället.

Nu sitter Jan-Emanuel där igen, med en egen personvalskampanj där han ogenerat låter sin nya logga vara snarlik Harley-Davidsons dito. Men där alla ser likheten, i form, i färg, i placerandet av texten så ser Jan-Emanuel bara ett eget mästerverk som hämtat sin inspiration i den MC-kultur där han trivs så bra. Den som vill se om den ena loggan är lik den andra eller tvärtom kan titta på Aftonbladets övertydliga bild här.

Harley-Davidsons advokater och marknadschefer har en annan åsikt, en åsikt som delas av alla som inte är blinda eller extremt synsvaga. Åsikten är, fullt begripligt, att Jan-Emanuel har försökt dra nytta av Harley-Davidson och deras varumärke för att vinna på det. Men Jan-Emanuel fattar som vanligt ingenting...

"Man måste få människor att haja till. Det är val och det är på riktigt, då krävs det något lite annorlunda. Men det är inte Harley Davidsons logga. Den påminner om den, men jag har hämtat inspiration från motorcykelkulturen" börjar Jan-Emanuel. "Från att de startade har de varit en symbol för den hårt arbetande medborgaren. Jag tror att de skulle vara glada att förknippas med Sveriges enda arbetarparti" förtydligar sedan Jan-Emanuel, och visar att han helt har missat att det parti han gillar bäst numera är ett bidragsparti.

Men den bilden som Jan-Emanuel har delas tack och lov inte av de som lever av att sälja HD-motorcyklar, de vill inte alls associeras med Sveriges mest progressiva politiker, han som hittar på regler som bara gäller honom men ingen annan i "rörelsen". Det är ju nästan ett vedervärdigt lustmord när den frispråkige marknadschefen för HD i Sverige, Rickard Nordén, sågar Jan-Emanuel vid fotknölarna på ett sätt som är obetalbart.

"...han utnyttjar andras rykte och goda renommé. Jag vet inte riktigt hur han tänkte, för han borde veta bättre. Men han är ju van att hamna i blåsväder" och bättre kunde det väl knappast sägas. När juristerna från Amerikat sedan får tag i Jan-Emanuel så går det till slut upp för honom att han knappast är ett affischnamn som Harley-Davidson vill ha att göra med. Harley-Davidson vill inte ha med sossarna i Norrtälje att göra. Bloggaren Krassman som också åker båge och huserar i en förort till Norrtälje måste ju känna sig sviken av en partikamrat som gör att den legendariska motorcykeltillverkaren numera spottar på sossarna i Roslagens stora stad...

Länk: AB

Sosseriet mobiliserar, sosseriet plockar fram sina gamla och dammiga makthavare - ett gäng politiska föredettingar - för att stötta upp en ledare som inte längre kan stå upp själv. När nästan två dussin sossar som numera lever sitt politiska liv i malpåsen igår kände sig tvungna att skriva, eller skriva på ett redan färdigskrivet, försvarstal för dagens socialdemokratiska ledare så gjorde man ju egentligen Mona en riktig björntjänst. Bilden blir ännu tydligare än den redan är, Mona Sahlin kan inte stå på egna ben...

En av mina favorit-sossar genom åren är den Tommy Sandlin, fantastisk hockeyprofessor från Gävle, en underbar människa och skaparen av det som kom att kallas för sosse-hockey. Tyvärr finns inte Sandlin med oss längre, men hans ledarskap ledde mitt favoritlag i ishockey - Brynäs IF - till stordåd efter stordåd. Brynäs dominerade periodvis ishockeyn i Sverige på samma sätt som sosseriet dominerade i politiken. I dag dominerar tyvärr inte Brynäs ishockeyspelandet på samma sätt som i fornstora dagar. Idag dominerar tack och lov inte socialdemokratin den svenska politiken på samma sätt som man nästan alltid har gjort.

Men även Tommy Sandlins storhet kom att ifrågasättas när ett storlag med enorma krav och stolta traditioner började "sacka". Jag kunde inte för mitt liv ifrågasätta mannen som gjort Brynäs till det lag som jag älskade och beundrade, men många andra började prata om det som alltid kommer upp till ytan när det börjar gå dåligt - tränarbyte.

Då media börjar prata om att det nog snart är dags för ett byte av ledarskapet i båset, så är det först tyst från de egna leden. Det är då man börjar fundera, tänka och söka vägarna för att bryta en negativ trend. När media sedan fortsätter prata om "sparken" eller "nytt blod" så kommer sedan det utspel som i princip alltid leder till att "sparken" och "nytt blod" blir verklighet - det är utspelet när alla gamla vänner och kollegor går ut och "står upp" för den ifrågasatte ledaren. Det är där och då man skaffar sig ett emotionellt alibi för det som komma skall, det ofrånkomliga sveket.

Så kommer det alla väntar på, då ledaren antingen går "självmant" efter att ha fått vinkar om att det nog vore bäst så, eller när man får sparken för att den personliga stoltheten säger ifrån. Där stoltheten ofta lyser igenom i sportvärlden, så är det inom politikens gebit snarare regel än undantag att man själv fattar vad som måste ske.

Det är ju lättare att sparka en tränare än ett helt lag som underpresterar brukar det ju heta, och det är ju faktiskt också mycket lättare att göra sig av med en partiledare som väljarna inte vill tro på än att byta ut hela väljarkåren och alla dessa valarbetare som förmodligen anses underprestera...

Jag väljer att se de gamla sossarnas debattartikel i gårdagens DN för exakt det som brukar ske i sportvärlden när det är dags för den där oundvikliga rockaden. Det talas om desperation, det talas om en annalkande katastrof och ett historiskt uselt val - och jag tror inte en debattartikel i DN där samma retoriska snömos som kommer från de röda valstugorna är rätt medicin för att få det underpresterande laget att sprattla till.

Vem inbillar sig att en Bosse Ringholm på ett torgmöte, en Maj-Lis Lööw i valstugan eller en Sven Hulterström som ringer på under ett hembesök är lösningen på problemen som sosseriet bär med sig som sitt eget kors på ryggen? Tror man att mannen, allas vår Göran Persson, som nästan på egen hand förlorade valet åt sossarna 2006 är rätt medicin för att vinna valet 2010 eller är det logiska tänkandet ur funktion.

Det talas om att jaga ut alla dessa gamla dammiga makthavare för att stötta Mona, men effekten kommer bli förödande. När man sedan engagerar Jens Stoltenberg, trygg, kunnig och karismatisk sosse-statsminister från Norge, att jobba bredvid Mona Sahlin så blir bilden ännu så mycket tydligare av vad som saknas i dagen svenska socialdemokrati - och då menar jag faktiskt inte en ledare med penis...

Länkar: DN Debatt, DN Synovate, Expr1, Expr2, Expr3, SvD, AB

Bloggar: Böhlmark, Hagwall, Krassman

SVT Play är en fantastisk innovation faktiskt, ett projekt i en anda av frihet. Nu kan man välja när man vill se vissa program, som man prioriterat bort tidigare eller missat av någon anledning, när det passar mig. Borta är den qvasi-socialistiska programtablån där alla skall se på samma program samtidigt, och då gärna något obegripligt nonsensprogram från DDR...

Idag krockade Maud med San Marino, och många är nog de som missade en Maud som vaknat till liv i den elfte timmen. Visst var fotbollen trevlig underhållning, men inte alls lika spännande som utfrågningen av Maud är för oss som tycker att en dräpande replik i en debatt är mer värd än en Zlataniskt snygg dragning. Visst är man milt sjuk i huvudet när en gammal tant från Norrland faktiskt framstår som mer spännande än alla de där 11 blågula urmännen som blev 10 när urmannen nummer 1 fick hjärnsläpp och gick in 120% i en närkamp mot en motståndare där det hade räckt med 40-50%.

Jag tycker att man kan vara ärlig och erkänna att Centerpartiet i allmänhet och Maud i synnerhet haft en sjuhelsickes jobbig tid bakom sig. Man har utmålats som det de där svaga kortet i Alliansen, Maud som instabil, skärrad och på gränsen till imbecill av våra politiska motståndare. Det har varit lätt att se att Centern har saknat den arbetsro som ett parti behöver för att överprestera i en valrörelse, en arbetsro som är långt borta när 4%-spärren ligger nära.

Men den Maud som vi såg idag var faktiskt den gamla Maud, kvinnan som pratar så fort så att det är svårt att hänga med i alla svängar men där ingen kan ta miste på engagemanget. Maud hade en riktigt bra kväll i TV, mycket bättre än någongång under valåret. Där det tidigare har varit så att bilden har sett ut som Mona och Maud var i samma kläder, ifrågasatta och löjligifierade, men jag vågar tycka att Mona nu sitter kvar i den rollen ensam efter den här kvällen...

Man kan tycka vad man vill om Maud, och återigen kan jag erkänna att jag inte alltid har uppskattat den pipigt gapiga tanten från Fälldin-land. Visst är jag partisk och allianskramande när jag ser en annan bild en den gängse uppfattningen på TV denna kväll. Det är en bättre Maud, en inte alls usel Maud. Maud förhåller sig nämligen till den verklighet som finns, i frågan om kärnkraften, i frågan om regeringsbildande medan Mona drömmer sig bort till en overklighet där Centern som mobbats av sosseriet på ett sätt som skulle få någon ombudsman att reagera helt plötsligt skulle glömma bort alla tarvligheter. Mona går omkring och inbillar sig att hon om olyckan är framme och Sverigedemokraterna hamnar i en position som ingen vettig själ önskar, så skall Maud och Centern eller Jan och Folkpartiet sätta sig i samma regering som Lasse Ohly.

"Jag skulle aldrig i världen sätta mig i en regering med kommunisterna. Mona Sahlin har valt ett sällskap som är rätt unikt. Det blir blankt nej"

Det citatet från Maud var ett av de mest klargörande och dräpande ordflödet från någon politiker som just nu jobbar för att lyfta sitt parti. Just då orden föll tror jag att jag började gilla Maud ännu lite mer än när hon faktiskt accepterar den strålande kärnkraften. Det kändes som om Mauds lidande hade nått vägs ände, att det från och med nu faktiskt är ett parti som gått igenom sina kriser och gått stärkta ur jobbigheterna som vi ser.

Detta till skillnad från ett helt annat parti med en kvinnlig partiledare vars förnamn också börjar M...

Länkar: SvD1, SvD2, DN, Expr1, Expr2, Expr3, AB1, AB2
Bloggar: Böhlis, Edvin,

Jag tror ärligt talat inte att någon är upprörd över att Thomas Bodström var tvungen att åka över Atlanten för att hjälpa resten av den Bodströmska familjen med att komma tillrätta i sin nya boendemiljö. Jag tror ärligt talat att kritiken mot Bodströms resa snarare handlar om hans oförmåga att prioritera när vissa saker skall ligga på rätt plats i almanackan - att han tycker att det var rätt att dra just när valrörelsen växlade upp...

Om det nu är någon som förmodligen är upprörd över att Thomas Bodström var tvungen att åka över Atlanten just då så är det nog Bodström själv, men det handlar nog inte om det faktum att Bodström blåste partiet på en veckas valarbete. Det handlar nog snarare om att han missade något lekprogram, något rättsfall som behöver Bodströms fokusering eller någon bok som behöver skrivas och sedan säljas in med ett gediget reklamarbete - inte om känslan att Bodström faktiskt svek de som inte behövde svikas mer.

Bodström funderade på ett valmöte i Boston under sin tid på andra sidan Atlanten, han funderade men han gjorde inte mer. Bodström funderade medan han satt och Facebook-kommenterade partiledarutfrågningen av Mona Sahlin i skönmålande penseldrag trots att han inte sett en mikrosekund av programmet. Bodström satt på Dunkin' Donuts och valarbetade på nätet, med munksmulor både i mungipan och på tangentbordet - och som han gjorde det...

Han var borta från hetluften, han svek sitt parti när han inte hade förmågan att planera sina engagemang i valrörelsen och deltagandet i Fångarna på Fortet bättre. Bodström hade en halv sommar på sig att fixa till sitt nya liv i USA, efter Almedalen och innan valrörelsen växlade upp men i hans värld så passade det bäst att köpa hus och bil, fixa försäkring när det passade partiet allra sämst. Att Bodström är vallokomotiv och första-namnet i Stockholms län betydde inte ett smack för politikens mest egocentrerade personlighet.

Igår stod han utanför Expressens valstuga, Thomas Bodström, för att visa för landet Sverige att han minsann var tillbaka, redo att kasta sig in i valluften. När Bodström berättade för Niklas Svensson och alla dessa flanörer som passerade "Plattan" ovanligt klarsynt "Så viktig är jag inte" så tror jag att han hade mer rätt än han egentligen vill.

Jag tror faktiskt att "Rörelsen" har börjat tröttna på sin mångsysslare, att hans bästa tid är förbi. Det är min känsla, iallafall om man skall tro på omdömena från fotfolket som jag möter ibland. Peak-Bodström har passerats...

Länkar: SvD, Expr

En av de tydligaste skillnaderna mellan rött och blått lag är faktiskt synen på vad politikerna skall syssla med, vilken uppgift politiken bör ha när den interagerar med medborgarnas vardagsliv. Då det blåa laget anser att politiken skall hålla sig i bakgrunden, ge stöd när så behövs och möjliggöra för folket att leva sina liv på ett sätt man själv trivs med så har det röda laget en helt annan syn på varför man är politiker...

Igår kväll blev det plågsamt tydligt att det är detaljstyrning av livet som står högst på agendan hos det röda laget där Lasse Ohly numera är en lagspelare. Det handlar om enhetslösningar där olika personligheter får anpassa sig efter politikens pekpinnar istället för tvärtom. Inom ramarna för det ideologiska hantverkandet är allt underordnat de politiska påhitten, precis som den röda politikens ambitioner att veta vad som är bäst för varje familj när en ny familjemedlem hittat ut ur kvinnan.

Enligt Ohly så borde alla kvinnor ta till bröstpumpen bara för att hans egen fru tyckte att den lösningen var den bästa för att lösa Ohlys pappamånad. I arbetet för att lösa en kvoterad familjeförsäkring kommer Mona, Ohly, Maria och Peter att ta plats vid alla familjers middagsbord för att med enkel majoritet ta över lösandet av vardagsbekymren och de viktiga beslut som familjen inte själva är kapabla att hantera - som till exempel vem som skall vara hemma med barnen just där och just då.

Det spelar liksom ingen roll vad expertisen säger eller snarare skriker som svar på Ohlys vilja att bröstpumpen skall bli årets julklapp i år och alla år - Ohly vet ju vad som är bäst eftersom hans fru langade fram bröstpumpen för att lösa Ohlys livspusslande. Inget ont i Ohlys lösning, den passade ju honom och den kvinna som gav honom hans pionjärer. Men vad säger att den är rätt för alla andra bara därför den passade Ohly?

Ohly är som han är - öppen och spontan, och när Mona och Maria nu på olika sätt fnyser åt hans öppenhjärtighet så är det bara ett tecken på att de två kvinnorna faktiskt inte vill stå för de idéer de faktiskt delar med Ohly, den där de sätter sig vid middagsbordet och tar över beslutsfattandet hos alla landets familjer rörande vem som skall vara hemma med nytillskottet och hur länge.

Men där Ohly faktiskt tar konsekeverna av sina ideologiska utsvävningar, det som rimligtvis måste bli en av biverkningarna, så vill Mona och Maria hålla tyst om hur de vill komma förbi problemet med amningen i en framtid då politikens pekpinnar pekar från en styv bröstvårta och en inbjudande vårtgård mot en sunkig nappflaska och en bröstpump som brummar i bakgrunden. Varför inte göra som Ohly och presentera den enda möjliga lösningen på en politik där kvoteringsivern får helt absurda effekter.

Vi är ju olika, män och kvinnor, med olika förutsättningar och företräden - varför inte bara acceptera verkligheten som den ser ut?

Länkar: SvD1, SvD2, Expr1, Expr2, DN, AB1-TV, AB2, AB3

Bloggar: Caroline Szyber, Per Altenberg

Om exakt två veckor lär man väl ha rejält ont i skallen efter att antingen ha firat valsegern på ett hejdlöst sätt eller dränkt sina sorger efter en valförlust på samma hejdlösa sätt. Mindre än två veckor återstår alltså till den där dagen, valdagen, som varit i fokus sedan nyårsdagen.

Valåret 2010 har varit ett omvälvande år, med stora förändringar i opinionen där små, små, icke säkerställda förändringar till slut växt sig så stora att inte ens particykloperna på motståndarsidan borde kunna se trender som man inte vill se eller acceptera. Till skillnad från opinionen har förändringarna på Tokometern varit rätt så modesta sedan starten i maj - och idag lägger jag in ytterligare några siffror i redovisningen. Jag lägger till den plats som bloggen hade när Tokometern såg sitt ljus, och hur stor förändringen varit sedan starten - plus eller minus. Detta är en engångsservice, bara här, bara nu...

Så varsågoda, den sista Tokometern innan valet. Siffrorna i parantes står för placeringarna på Knuff-listan, Politometerns lista samt Bloggportalens lista. Siffra 1 efter parantes visar placeringen i ursprungs-Tokometern den 19 maj. * betyder samma totalpoäng, högsta placering på någon lista avgör inbördes rankning...

1 (1) Peter Andersson, s. (2-5-2=9) 2 +1
2 (2) Alliansfritt Sverige, s. (3-7-1=11) 1 -1
3 (3) Kent Persson, m. (1-11-4=16) 3 +-0
4 (4) Marys Moderata Karameller, m. (8-9-9=26) 5 +1
5 (6) Kulturbloggen, s. (16-8-9=33) 4 -1
6 (5) Johan Westerholm, s. (11-12-12=35) 6 +-0
7 (7) Peter Högberg, s. (12-18-7=37) 11 +4
8 (8) Per Ankersjö, c. (6-20-16=42) 7 -1
9 (11) Tokmoderaten, m. (10-32-5=47)* 15 +6
10 (9) Röda Berget, s. (15-24-8=47)* 9 -1
11 (12) Magnus Andersson, c. (17-17-13=47)* 8 -3
12 (10) Jinge, v. (40-3-14=57) 13 +1
13 (14) S-buzz, s. (30-15-18=63) 12 -1
14 (15) Kristian Krassman, s. (20-28-17=65) 14 +-0
15 (16) HBT-sossen, s. (25-27-22=74) 16 +1
16 (ny) Klamberg, fp. (21-21-40=82) 10 -6
17 (18) Storstad, s. (23-51-10=84) Ny
18 (17) Peace, Love and Capitalism, c. (33-39-26=98) 20 +2
19 (20) Amanda Brihed, fp. (27-47-28=102) Ny
20 (19) Per Altenberg, fp. (29-56-19=104) Ny

...och som ännu en lite starkare initiativsstärkande spark i röven på bloggkollegan Böhlmark, se hur nära du fortsätter att vara!

21 (21) Thomas Böhlmark, m. (37-55-15=107) Ny

Förändringarna på dagens lista är små, på gränsen till att kunna klara det som anses vara statistiskt säkerställt. Förändringarna på listan sedan starten är lite större, där några stjärnbloggare ökar dramatiskt - en blåing med hår, en röding utan hår - men där jag av ren ödmjukhet låter er själva se vilka dessa kan vara...

Mark Klamberg har rasat på grund av barnafödande i familjen, men är nu tillbaka och ökar igen. Sedan starten har några bloggar försvunnit från Tokometern - Seved Monke, Claes Krantz och Erik Laakso.

Nu är det valrörelse, nu får Tokometern vila till veckan efter valet och fokus istället ligga på att kasta latrin över en allt mer desperat motståndare. Tills dess, kör så det ryker på den arenan som är den politiska bloggosfären - det kommer jag att göra...

Farbror Lim-å-klister flankerad av två vapendragare som bara sniffar...

Hej. Jag heter Fredrik. Jag är opinionsundersökningsmissbrukare.

Häromdagen så lovade jag att ha som ambition att låta alla dessa opinionsundersökningar som väller över oss vara ett ämne som jag skulle ha som målsättning att undvika att kommentera - men efter Demoskop igår och SIFO idag så är jag där igen. Bakslaget kom fort, beroendet sitter så djupt att det är omöjligt att låta bli att kommentera de nyheter vars stora, svarta rubriker borde få sossarna att önska att det var mer tid än två veckor kvar till valet...

Eller är det så de bör känna, våra huvudmotståndare? På två veckor kan de tappa lite till eller kanske ganska mycket till och hade de haft tre eller fyra veckor på sig att sälja in sin politik och sitt ledarskap så kunde de nog tappa ännu mycket mer. Det är en en negativ spiral de är inne i, sosseriet, och det är en desperat och rätt vedervärdig motståndare som vi nu ställs inför.

Socialdemokraterna arbetar för högtryck för att mobilisera "sina" väljare just nu, och kommer så att göra fram till valet. I deras mobilisering ingår det att hålla valskola där man lär nyanlända, demokratiska noviser i Vivalla, Örebro att rösta och att rösta rätt - på sosseriet. Jag äcklas när jag läser Per Hagwalls klockrena bloggpostning om hur en desperat motståndare beter sig lite hursomhelst för att vända på den där negativa spiralen. Jag kräks när jag läser Marys inlägg i samma ämne, men jag är inte förvånad - inte alls.

Självklart är det bra när samhället, inte partier, lär de som inte är vana vid det fria valet att rösta och betydelsen av att göra sin röst hörd. Men när enskilda partier gör detsamma, på ett högst tvivelaktigt sätt, så funderar man på om inte de där valobservatörerna som Danmark tyckte att det svenska valet skulle behöva övervakas av ändå inte var en rätt bra idé...? Kommer man från ett land där valet, om det överhuvudtaget finns, oftast handlar om en kandidat från ett parti. Hur lätt är det då i Vivalla efter en socialdemokratiska valskola att inte följa med den där kvinnliga partiledaren och hennes funktionärer till vallokalen för att göra det man fått en grundkurs i - göra sin demokratiska plikt på sosseriets vis...

Hur mycket de än må försöka vända på det här, med hederliga, tvivelaktiga eller ohederliga medel, så har man fjorton dagar av ångest framför sig - sossarna. Vi moderater har varit där, vi moderater vet hur det känns att försöka valarbeta när allt som kunde gå oss emot också gjorde det - vi minns Bosse Lundgren 2002, vi minns vårt katastrofval. Vad som än gjordes så blev det fel, vad som än sades så valde väljarna att missförstå budskapen. En intern positionering för att ligga i vinnarhålet när Bosse fick gå var i många fall viktigare än att dra åt samma håll för att skademinimera ett redan kört val.

Precis det som vi fick uppleva då, upplever faktiskt socialdemokraterna idag, imorgon och i övermorgon. En ifrågasatt ledare som partifolket bara väntar på skall lämna sin post, ett valarbete som präglas mer av desperation och ångest än den sanna glädjen. Det interna käbblet har tagit fart, men ingen vill låtsas om att det finns sprickor i den fasad som alltid skall vara fin utåt. Ett antal starka före detta socialdemokratiska högdjur går ut och berättar om sin frustration över ett parti som underpresterar, men alla cykloper ser något annat än underprestationen. Några andra starka, aktiva, socialdemokratiska högdjur går ut och försvara ett parti som aldrig vill lyfta, och dessa är de som av någon anledning har utsett sig själva till ministrar i en högst eventuell Sahlin-regering. Det känns som någon köper sin vänner genom löften om en ministertaburett där och en plats i solen där...

Två veckor återstår till valet, och ingenting är faktiskt klart hur gärna man än vill se alla tecknen i skyn. Det handlar ju inte enbart om sossarna på deras planhalva, det finns ju två andra partier som iallafall har lite liv kvar i sina politiska kroppar. Det är fjorton dagar kvar till valet, och vi vet att en desperat och för livet kämpande fiende är en farlig och oförutsägbar sådan. Vad väntar nu när ingenting tycks fungera? Mer valskolor? Mer inkännande engagemang av röda valarbetare på demensboenden land och rike runt? Vem vet, men när folket är på väg att välja "fel" så blir sosseriet kapabelt att göra i princip vadsomhelst för att få folket att tänka "rätt". När så Mona börjar prata om att plocka in Maud i sitt gäng så visar Mona att han inte lever i den värld där vi andra finns.

Det måste bli en kamp in i kaklet även från vår sida, en kamp där vi kan börja vila exakt klockan 20:00:01 den 19 september oavsett hur bra och härliga siffrorna från SIFO, Demoskop och alla de andra än må se ut...

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3, AB, Expr1, Expr2

Bloggar: Böhlmark, Ankersjö, Kent, Rasmus, Ekonomisten

Det är ingen kupp, allt är bara en osannolik slump, att Mona Sahlin och Ylva Johansson kommer ha en presskonferens dagen efter det att SVT haft stora bilder på doktor Jörg bakom två uppeldade utfrågare.

På samma sätt är det naturligtvis bara en slump att det 6 minuter innan sändningen kom ett pressmeddelande från sosseriet där man bjöd in till en pressträff om "Lex Jörg" som av händelse var precis samma man som syntes på TV lite senare när SVT behövde en passande person att dra fram när sjukförsäkringen skulle diskuteras.

Sossarna pratar denna morgon väldigt mycket om slumpen. I Aftonbladet försöker Ylva Johanssons pressekretare få oss andra att tro på att sossarna inte har full koll på vilka pressmeddelanden som skickas ut när. När frågan dyker upp om det här pressmeddelandet med Jörg dök upp så kommer slumpen som ett svar på posten: "Det var en medarbetare på kontoret som skickade ut det. Men vi visste inte att han skulle vara med i utfrågningen"...

Monas presschef börjar också förklara att det som hänt är något som borde få alla sansade människor att börja ifrågasätta sannolikhetsläran, där allt som kan slumpa sig på ett visst sätt faktiskt slumpar sig så i detta nu. "Det var en tjänsteman hos oss som kontaktade honom (Jörg. egen anm) för en vecka sedan. Och hon visste att han (Jörg. egen anm) hade haft kontakt med SVT, men inte att han skulle vara med i utfrågningen med Reinfeldt"

Klart som korvspad att allt bara måste vara en serie av slumpmässiga händelser. Att SVT och SAP hittar samma doktor i Mora, samtidigt, och att båda dessutom tycker att just Jörg skulle passa bra att skicka i ansiktet på Reinfeldt - klart att det är en slump. Att det där pressmeddelandet kommer 6 minuter innan i utfrågningen av Reinfeldt på SVT måste ju också vara en slump. Att just Jörgs ansikte ligger i bakgrunden medan Hedenmo och Knutsson pratar allvar med Reinfeldt samtidigt som landets journalister lär sig namnet "Lex Jörg" hemma i soffan är ju också en slump. Klart att "man inte kan kalla det en kupp. Det här är planerat sedan en vecka tillbaka. Han är ett tydligt exempel på hur snett det kan gå" - och visst gick det snett.

Det gick snett för SVT som numera är klassade som ett redskap för oppositionen, det gick snett för sosseriet när man visade föraktet för tänkande människor genom att börja svammla om slumpen när allt var planerat in i minsta detalj. Folk fattar, folk ser, folk är inte så korkade som SAP vill tro. Slutledningsförmåga är faktiskt en förmåga som de allra flesta människor bär med sig, och det kan inte vara svårt att dra sina slutsatser av det som hänt - slump eller spel.

Sällan har maktfullkomlighetens maskineri varit så vilse som nu, och sällan har väl SVT:s rykte som den fria televisionen klingat så falskt som idag när "Lex Jörg" skall presenteras på Sveavägen 68.

Ber att få tacka den sköne Tobbe Rosén för en finare bild att pryda inlägget med - TACK!


Länkar: AB1, AB2, AB3, Expr1, Expr2, Expr3, SvD, SvD2,

Jag har hört ryktena inifrån rörelsen rätt länge nu, att maktkampen i socialdemokratin faktiskt sker i det fördolda redan nu. När sedan Ladbrokes sätter odds på vem skall bli partiordförande efter ordförande Sahlin så ser jag att ryktena verkar ha trängt in även hos de som tjänar pengar på spel och dobbel - och det är ryktet att Sven-Erik Österberg håller på med att pissa in sitt revir på ett framgångsrikt sätt. Oddset för att det är Skinnskattebergs svar på JFK som skall ta över är 2.80, och med det är han favorit före Östros (3.50), Bodström (4.25) och uppstickaren Ilmar Reepalu (4.50).

Om man skall tro oddssättarna på Ladbrokes så är oddset för att vi skall få en manlig statsminister efter valet låga 1.36, och med detta blir oddset för att Mona lämnar sin post 2011 föga förvånande knappt värt att fundera över - 1.44. Det går alltså inte att bli rik på att spekulera i att Mona Sahlins framtid som ledare för ett parti som också enligt oddsen ligger pyrt till om man skall tro på spelbolagen.

Ladbrokes har i detta nu oddset 1.28 om man skulle vilja spela på Alliansseger, medan en seger för de rödgröna ligger på 3.50 - Ladbrokes tror på Alliansen...

Unibet har lite jämnare odds, där en eventuell seger för Alliansen ligger på 1.30, medan den ännu mer eventuella segern för det rödgröna ligger på det optimistiska 2.80. Unibet låter oss spela på vilken partiledare som kommer att avgå först och - trumvirvel - Mona Sahlin ligger sämst till!

Språkrören kommer att avgå nästa år alldeles oavsett vad som händer i valet, men trots det har Wetterstrand/Eriksson oddsen 3.00 medan Mona, som inte har någon fastställd tid då hon skall avgå, har oddset 2.00.

Några citat från oddsonline som gör att morgonens Synovate inte alls känns så jobbig att skaka av sig: "Fredrik Reinfeldt går mot omval, om man ska tro oddsmarknaden. Och det ska man. Politiska odds har visat sig mer träffsäkra än opinionsundersökningar. Det beror inte på att Ladbrokes har bättre kristallkulor än Sifo och SCB, utan på att många människors sammanlagda bedömning ofta hamnar förvånansvärt nära sanningen - särskilt när de backar upp sin bedömning med egna pengar."

Så oavsett om Synovate lyfter en nyhet om ett halverat övertag för Alliansen så säger oddsen något helt annat. De som är villiga att sätta sprätt på sina skattade pengar för att vinna ännu mer pengar tror något helt annat än de nätrötter som idag jublar över att underläget inte är lika tungt som det har varit...

Länkar: SvD1, SvD2, AB
Bloggar: Peter Andersson, Kristian Krassman

Tänk om det hade varit så här den där kvällen då Mona Sahlin träffade utfrågarna på SVT...

Anna Hedenmo börjar prata om varför RUT är så fel när ROT är så bra, om det har något att göra med att rörmokare och byggare är manliga, riktiga och fina jobb till skillnad mot städerska eller fönsterputsare. Mona Sahlin börjar förklara att det minsann bara är borgarbrackorna som köper hushållsnära tjänster av de där över 10.000 nyanställda arbetarna i en ny tjänstesektor som underlättar vardagen för de flesta. Mats Knutsson presenterar då Berit Brydd, en kvinna som gått från bidragsberoende till ett avlönat arbete som ger henne de marginaler i livet hon tidigare saknat. Varför skall inte Berits arbete subventioneras med skattekronor när hennes man Birgers jobb som rörmokare gör det? Varför är det skillnad på jobb och jobb? Mona tappar tråden och vill inte kommentera just den här specifika situationen.

Kanske hade vi redan då och där fått höra Mona ta hedern av alla de som hittat nya jobb i en expanderande bransch, samma nedlåtande kommentarer som strömmade ur den Sahlinska käften i Aktuellt igår kväll: "Det kanske finns andra sektorer där de kan jobba. Det kanske finns utbildningsinsatser som de behöver nås av. (...) De kanske behöver bättre ersättningssystem så att de också kan leva på ett värdigt sätt. (...) Det finns andra sätt än att städa hos varandra."

Efter sändningen uppdagas det att ett pressmeddelande skickats ut sex minuter innan SVT lyfte frågan i direktsändning, ett pressmeddelande om att Maud, Fredrik och någon mer skall ha en pressträff morgonen efter programmet - och där skall kvinnan som växlat överfrån bidragsberoende till ett riktigt arbete, Berit Brydd, vara med. Tänk så det kan slumpa sig...

Hur skulle då de professionella gråterskorna på Sveavägen 68 ha reagerat tro? Skulle inte bilden målas upp av en statstelevision utan objektivitet eller neutralitet? Skulle det inte heta att hela jävla TV-huset ute vid Gärdet var emot arbetarrörelsen i allmänhet och Mona Sahlin i synnerhet? Mats Knutsson och Anna Hedenmo fattar ingenting av vad som hänt, säger de två utfrågarna, men ingen sosse vill tro på deras ord.

Att det skulle bli så när Mona uppträdde på SVT, som numera är Socialdemokratins Television istället för Sveriges dito, är ju bara fria fantasier och något som aldrig skulle kunna hända. Men när statsminister Fredrik Reinfeldt denna kväll satt i exakt samma stol som Mona satt i häromkvällen hände precis det som jag beskrivit ovan - men med en läkare i rampljuset istället för en städerska, och sjukförsäkringsfrågan som ämne istället för RUT-avdraget. Sex minuter innan sändning skickar sosseriet ut ett pressmeddelande där doktorn som tas upp som exempel av (S)VT uppenbarligen skall sitta i knäet på Mona Sahlin och Ylva Johansson imorgon.

Så var det med (S)VT:s förmåga att inte ta parti, att inte hjälpa något enskilt parti med att föra ut sin retorik och argumentation helt okritiskt. Jag tycker Maud borde fundera på att bojkotta en insats i public service-kanalen där det är public service att hjälpa oppositionen med sin kampanj.

(S)VT nekar i detta nu ihärdigt till att ha känt till att man spelade en biroll i sosseriets scen om den strokedrabbade doktorn, en biroll som Anna Hedenmo spelade med den äran och med fler repliker än de som fanns i manus. (S)VT borde fundera på hur man sköter sitt uppdrag och om det verkligen skall vara så lätt att manipulera en aktör som säger sig vara oberoende att dansa efter ett partis magiska pipa. Man kan se på (S)VT på två sätt i detta nu - som dumma i huvudet eller som en del av maktfullkomlighetens maskineri. Oavsett vad, så skall (S)VT skämmas...

Länkar: AB, AB2, AB3, AB4, Expr1, Expr2, SvD

Bloggar: Kent, Böhlmark

Kapsylöppnaren slet bort den lilla metallbiten som satt i vägen för det flytande estniska guldet i en flaska Saku Kuld och min torra strupe. De feta fingrarna slängde iväg kapsylen och dess öppnare, börjar leta efter rätt knapp på fjärrkontrollen för att få igång monopol-TV:s utfrågning av min store ledare, Fredrik Reinfeldt.

Det finns lika många versioner av vad som är den optimala kvällen, hur man njuter bäst av livet, som det finns människor. Min version av den optimala kvällen skulle kunna vara just den här kvällen, med några flaskor kall estnisk pilsner, lite tilltugg och Reinfeldt i sin fulla frihet på en flimmrande TV-skärm på en TV som är nästan lika tjock som jag. Det skulle kunna vara den optimala kvällen, och Reinfeldt är bra på att hantera TV-mediet - men lik förbannat sitter jag och skakar i soffan så att ölen stänker. Jag är nervös men jag borde ju inte behöva vara det, jag är nervös för att det finns en känsla av oro som gnager...

Fredrik Reinfeldt är som bäst när han är lugn, glad, harmonisk och det vackra ögonen ser sådär snälla ut som bara Reinfeldts ögon kan se ut. Men även Reinfeldt kan ju ha sina dåliga dagar, då han blir dryg och pompös, när humöret är lågt och då min ledstjärna blir en yngre och snyggare kopia av den man som han sparkade ut från Rosenbad för fyra år sedan. Det är just det som jag är nervös för, att den här kvällen är en dålig kväll. När halva programmet har passerat är jag lite lugnare, men oron för att Knutsson och Hedenmo skall få en harmonisk man att tappa fattningen med en plump och insinuant fråga. Ännu så länge gör han bra ifrån sig, ännu så länge och förhoppningsvis 25 minuter till.

Dessa TV-utfrågningar ger ärligt talat inte speciellt mycket för oss som är insatta i ämnet och vet vad vi tycker om de olika personerna som sitter där och får sina 60 minuter att sprida sina budskap på. Jag kan ju aldrig tycka att Reinfeldt är dålig, det går ju bara inte, men jag kan tycka att han är mindre bra. Jag kan ju aldrig tycka att Mona Sahlin är bra, det går ju bara inte, men jag kan tycka att hon är mindre usel. På samma sätt som jag ser på dessa två ser sossebloggaren Peter Högberg från sin snickarbod i Lönneberga-trakten - fast precis tvärtom. Han såg en vändpunkt när jag såg en man som återigen var bättre än huvudmotståndaren utan att för den skull överprestera. Äpplen och päron smakar ju olika - alltid...

Skall jag vara helt ärlig så var Reinfeldt denna kväll bra, varken mer eller mindre medan Mona hade en vanlig kväll i TV när hon satt i samma stol - hon var precis lika usel som jag föreställt mig att hon skulle vara. I Aktuellt igår var hon däremot lite mindre dålig faktiskt utan att för den skull komma i närheten av en mindre bra Reinfeldt. Hur de neutrala tittarna, de vilsna som letar efter sin väg, ser på denna orgie i politik är jag inte rätt person att uttala mig om, för jag är så långt ifrån neutral som man kan vara.

Länkar: Expr1, Expr2, Expr3, Expr4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ledarbloggen, AB1, AB2, AB3, DN

Bloggar: Böhlis, Ring Broman, Krassman 1, Krassman 2, Krassman 3, Krassman 4

Det brukar heta att den som har roligast vinner, så också i val. Visst är det också den känslan som jag bär med mig i valarbetet - att ha roligt, att våga visa glatt humör i en allvarsam situation och faktiskt njuta av att ha valvindarna i ryggen. Känslan när jag står i valstugan eller vid ett bokbord är nästan bara glädje och eufori, och visst finns det små, små spår av skadeglädje i mitt humör också - skadeglädjen över att det andra laget inte alls har det lika kul...

Motståndarsidan har anammat än helt annan vinkel, där det inte är roligt men där man istället gör sig rolig. När man slänger fram förslag som skulle innebära att bussar, pendeltåg och tunnelbanevagnar skulle transportera inte bara alla dessa kollektivtrafikanter utan också deras smutstvätt så är man ju riktigt roliga, utan att det var meningen.

När sedan Anders Lago, medlem i sosseriets partistyrelse och kommunstyrelsens ordförande i Södertälje kräver regeringsingripande mot en mygginvasion som Gysinge-borna skulle hånskratta åt så är man också roliga. Det är roligt för att det finns en hel del andra problem i Södertälje där problemen är större, men det är myggattacker vid en utomhus-bio i Hovsjö som får Lago att skrika på hjälp.

Om det sedan är roligt att socialdemokraterna i Stockholm har en man som är misstänkt för stämpling till människorov och som på telefonavlyssningar pläderar för mer våld i uppfostrandet av barn som andranamn på sin valsedel kan väl diskuteras. Tragiskt för ett parti där folk får sparken direkt när de köper sex i ett redlöst berusat tillstånd och fullföljer "affärsöverenskommelsen" i en LO-lägenhet medan en som ligger risigt till i ett kidnappningsmål inte ens ombetts ta time-out till alla kort ligger i rättssalen.

Tydligt kan man se ett parti där vissa skall sättas dit direkt, och andra får klamra sig kvar - måhända för att inte tappa de där lättflyktiga rösterna som skulle kunna bli resultatet av en parti-påtvingad time-out.Det här med Abdo Goriya, han som är misstänkt för stämpling till människorov, är tragiskt, men som motståndare är det roligt att få det lite lättare att sänka den rättspolitik som det grönröda gänget inte har kommit överens om ännu...

I dag publiceras en ny undersökning, och eftersom jag är opinionsundersökningsberoende kan jag inte låta bli att kommentera de siffror som säger att inte ens motståndarna verkar tro på att de har segern inom räckhåll. Detta trots att Mona inte var lika usel som hon brukar vara när hon var på Aktuellt igår kväll, en nyhet som fick sossarna att gå i spinn och börja orera om segern som kommer tack vare femton minuters icke-fiasko i ett nyhetsprogram som de flesta slutat titta på.

"Sveriges nästa statsminister är en kvinna" var rubriken på en blogg som gått in i Bagdad Baylan-skovet, där till och med den minsta framgången blir en stor seger. "Mona brinner", "Mona kör över" och alla de där lyckliga tillropen som kom från det röda laget var roligt att se, glädjen av att hon, Mona, för en gångs skull inte gjort på sig totalt. Om de sedan har roligt medan de intalar sig själva att några minuter på Aktuellt väger tyngre än en misslyckad partiledarutfrågning vet jag inte, men det var som sagt roligt att sitta vid sidan om och titta på glädjen - spelad eller äkta.

Expressen lyfter idag fram Monas inre cirkel, och då blir det ännu lite roligare att läsa vad som skrivs om Sven-Erik Österberg, mannen som enligt ihärdiga rykten redan börjat tråna efter det jobb som kan bli ledigt om alla dessa opinionsundersökningar visar sig stämma.

"Rotad som få i den socialdemokratiska gräsrotsrörelsen är han en tung spelare i en val-rörelse som bygger på en miljon samtal med väljare. Österberg får både lokalpolitikerna ute i landet och riksdagsleda-möterna att sluta upp kring Mona Sahlin" - och helt plötsligt börjar jag fnissa infantilt.

Det är ett roligt motstånd vi har emot oss, det kan komma att bli en rolig valrörelse det här... Det var ju någon klok människa som myntade uttrycket om att den som har roligast vinner, och just nu är det ju jätteroligt...

Länkar: Expr, SvD, AB, DN

Socialdemokraterna är på många sätt en fascinerande politisk företeelse. Som det tidigare, enda statsbärande partiet och genom alla dessa herrans år det överlägset största partiet i Svea Rike så har man en helt egen självbild och en bild av den elaka omgivningen som bara sossar kan se. När socialdemokraterna förlorar val, det har faktiskt hänt några gånger trots att det borde vara omöjligt enligt deras egna insikter, så har det alltid berott på att väljarna har missuppfattat allt eller bara varit dumma i huvudet. Just därför så är det alltid omöjligt för socialdemokratin att förnya sig, eftersom det inte behövs överhuvudtaget - det är ju väljarna som behöver förstå förträffligheten hos ett felfritt parti...

Socialdemokraterna förlorade valet 2006, och analysen landade i samma sörja som sosseriet alltid landar i när man skall analysera något som gått fel - det var väljarna som var dumma, eller kanske bara trötta på Göran Persson. Sålunda skulle man försöka få väljarna att tro att man förnyade sig när man bytte ut buffeln Persson mot strutsen Sahlin, en manlig partiledare blev en kvinnlig och så var förnyelsen på god väg. När sedan Sahlin började dela med sig av socialdemokratins storhet till först bara Miljöpartiet men sedan också Vänsterpartiet före detta kommunisterna så var förnyelsen i hamn. Nu skulle väl ändå väljarna förstå att det gamla buffliga sosseriet hade blivit de grön-röda-ännu rödare-gänget som skulle föra socialdemokratins ack så stolta traditioner vidare.

Förnyelsen med maktdelningen ledde till att en gammal ambition om att "avveckla kärnkraften men med förnuft" snabbt byttes till "avveckla kärnkraften utan förnuft". En tidigare hyfsat sansad utrikespolitik kidnappades av de före detta kommunisterna och anti-amerikanismen och naivitet blev de förnyade ledorden för ett parti som nu hade förnyat sig klart...

När så Mona skulle presentera sina vallokomotiv inför den valrörelse som pågår för fullt just nu så var det absolut inte tal om någon förnyelse. Där dammades gamla Perssonska statsråd av för att leda det förnyade partiet till valseger. Sven-Erik Österberg, Ylva Johansson, Carin Jämtin, Leif Pagrotsky - bara gamla stofiler som hade passerat bäst-före-datum för rätt så länge sedan. Förnyelsen var över och socialdemokratin hoppades att de korkade väljarna skulle hunnit glömma bort att alla dessa personer var Perssons ministrar och handplockade nicke-dockor. Man hade ju liksom förnyat sig klart...

Därför borde egentligen ingen ha blivit överraskad när man som valvinnarfråga också gick till politikens återvinningsstation och hittade den gamla valvinnaren "max-taxan" där bland bråtet. Dammigt? Javisst, men i dagens socialdemokrati hade de ju lyckats damma av Sven-Erik Österberg så varför skulle inte det funka på den betydligt mer tilltalande "max-taxan". Sagt och gjort, och nu är "max-taxan" frågan som skall vända vindarna för en socialdemokrati som pratat mycket om förnyelse men gjort desto mindre.

Länkar: AB1, AB2, SvD, Expr

Alldeles nyss trillade det ner en kommentar i den lilla låda där jag samlar på kommentarer, och detta var en kommentar som verkligen öppnade mina ögon. Skribenten bakom bloggen "100 anledningar", med titeln "1" gav mig först ros och sedan ris - och efter att ha ögnat igenom mina senaste inlägg så ser jag ingen anledning att fortsätta med förnekandet. Ibland behövs det att någon ryter till för att man skall se verkligheten som den ser ut. "Du. Du kan vara rolig, kanske en av de roligaste bloggarna. Varför slösa bort det på att sitta och låta som en annan Peter Andersson med tjat och gnat om mätningar och lekmannaanalyser därav i var och varannan post?" och oj så ont det gör...

Hej. Jag heter Fredrik. Jag är också opinionsundersökningsmissbrukare.

Så, med darriga, feta fingrar fick jag det sagt och som nybliven medlem i sällskapet Anonyma opinionsundersökningsmissbrukare känns det som att ha förlöst en medicinboll, lättnaden är total och befriande. Nästan alla mina inlägg de senaste veckorna har haft sina rötter i SKOP, SIFO, Novus, Demoskop, United Minds eller någon av annan av de där beroendeframkallande instituten. Det är dags att börja med avvänjningen, oavsett hur nästa undersökning än må se ut så måste jag hålla mig ifrån gnatande och lekmannaanalyserande.

Så då över till något helt annat, något som handlar om siffror men inte opinionssiffror - om sossarnas förestående kampanj om familjen Reinfeldts privatekonomi. Sossarna avser berätta hur mycket Fredrik och Filippa har tjänat på den politik som vi faktiskt står upp för. Själv vill jag berätta en annan historia som går hand i hand med Fredrik och Filippas.

Fredrik och Filippa tjänar sammanlagt 220.000 kronor i månaden, och jag tjänar exakt en tiondel av det - alldeles ensam. Visst, jag får några hundralappar för att jag jobbar kvällar och helger så jag får i snitt 22.800 kronor per månad av skattebetalarnas pengar eftersom jag jobbar i vården. Fredrik och Filippa har fått sänkt skatt med 88.686 kronor tillsammans, medan en ensam tokmoderat har 18.204 mer efter skatt per år. Skulle proportionerna stämma, när de tillsammans nästan tjänar tio gånger mer än ensamma jag så skulle det ju om våra skattesänkningar vara "rättvisa" ha fått en gemensam skattesänkning på nästan 180.000 kronor och det får man ju inte alls - man får 90.000 mindre...

Jag är ett matematiskt mongo, jag klarade matematiken med ett nödrop när jag lämnade flumskolan men jag vill ändå påstå att jag har tjänat mer på regeringens politik än paret Reinfeldt. Där jag tidigare fick leva på fettreserven de sista dagarna innan lön så kan jag nu unna mig en Whopper eller en Angus kvällen innan löning.

Återigen visar socialdemokratin vad roten till Jantelags-Sverige är belägen, på Sveavägen 68. Avundsjuka och desperation gör att man i en valrörelse där allt går sossarna emot tycker att statsministerns skattesänkningar, som är procentuellt mycket mindre än en manlig, patetisk undersköterskas skattesänkningar, är så hemska och stötande. Det är nu desperationen i "Rörelsen" börjar blomma genom asfalt och betong, det är nu de visar att de lever i en värld där man inte unnar någon något - om det inte handlar om butlers i tunnelbanan, clowner på äldreboendena eller en avdammad maxtaxe-reform för förskolan.

När någon sosse försvarar kampanjen med de odödliga orden "Det är inte smutskastning, det är bara fakta" så tror jag nog att det finns hel del som inte är smutskastning utan bara fakta att dra upp om den kvinna som igår, idag och imorgon leder oppositionens framgångsrika valrörelse. Det är som att lyfta på locket till Pandoras ask för en Rörelse som har en historia att berätta för oss väljare. Men skall vi nu göra våra ledares privatekonomi till en valfråga, så inte mig emot. Om nu Östros tyckte att begreppet Tobleronepolitik var ett historiskt lågvattenmärke så har han inget sett ännu. Men det är inte smutskastning, det är bara fakta - det har ju Rörelsen själv lagt fast. Ribban är lagd av en rörelse som är desperata, och nu kommer ingen någonsin att klara av limbo i valrörelsen 2010...

Jag kan inte vänta...

Länkar: Expr, Expr, Expr, DN

Bloggar: Mary

Det börjar bli som ett gift nu, de där dagliga analyserna och mätningarna om hur några tusen tillfrågade skulle ha röstat just där och just då opinionsinstitutet kom och frågade. Knappt en dag passerar utan att en ny opinionsundersökning slängs fram inför våra ögon. Igår morse var det SKOP och United Minds, den här morgonen så är det Novus Opinion - och solen skiner fortfarande från en himmel som har samma ljusblåa nyans som mitt partis logga...

Novus berättar i stort samma historia som alla de andra, om en allians som leder och en opposition som inte vill eller kan lyfta oavsett vad man tar sig för. Avståndet mellan de allt tydligare regeringsalternativen är tydligen också klart och tydligt statistiskt säkerställt om det är Novus siffror som man råkar fokusera blicken på. Men betyder det att allt är bra, att vi kan slå oss för bröstet redan nu medan vi i ett lämmeltåg letar upp närmaste Systembolag för att tömma hyllan där champagnen står?

Alls icke! Inget är klart även om jag jublar över att vi har medvind när de andra har motvind. Absolut ingenting är skrivet i sten trots att ett parti som är vår huvudmotståndare, som påstår att de har förnyats, slänger fram ett gammalt avdammat valvinnade förslag igen för att vända vinden. När max-taxan på dagis återigen återvinns av ett "förnyat" socialdemokratiskt parti med sina nya och spännande vallokomotiv så märker man hur väl det gröna tänket slagit rot i ett parti som verkar vilse. Återvinning av det som har fungerat, men inte mycket nytt - det är känslan när man tittar på deras valmanifest.

Brevbäraren skriver alltid två gånger, och moderaternas alldeles egna brevbärare Per Hagwall skrev en kommentar på både den här bloggen och Kent Perssons blogg igår, ord som vi trots alla framgångar bör ta med oss i sinnet inför trots att varenda opinionsundersökning ger oss råg i ryggen och säd i brallan. Per skriver: "Det duger inte att luta sig tillbaka i soffan och tro att valet är avgjort. Det är att kämpa ända in i kaklet som gäller för oss – oavsett opinionssiffror. Visst skall vi ta till oss goda opinionssiffror, men då som en sporre, inte en ursäkt...

Jag vet att du Fredrik inte är den som slappnar av innan kl 20 på valdagen. Men när jag ser bloggrubriker som här till höger: "Alliansen på väg att ta en jordskredseger den 19 september..." så vill jag peka på risken för oss alla att vi börjar ta segern för given. Det är den inte alls, minns hur det gick i Stockholms stad 2002. Vi får inte glömma att påpeka brister i oppositionens förslag och förtjänster med vår egen politik, det finns så det räcker för de 19 kommande dagarna."

Jag jublar förvisso inombords mest hela dagarna, jag njuter av att se socialdemokratin ha en lika "orolig" valrörelse som vi moderater hade 2002. Det var då vi hade ett negativt spinn mest hela tiden, då vi hade en ledare som Bosse Lundgren som ingen likt Mona Sahlin ville ta till sitt hjärta och där hela partiet under hela valrörelsen mest ägnade sig åt tjuv och rackarspel, positionering och smutskastning. Jag njuter av att motståndaren har det jobbigt, men samtidigt lider jag av att höra och se hur mina allt godare vänner i det röda laget mår allt sämre. Det är en smått schizofren känsla...

Hur bra det än må se ut så är inget avgjort förrän dörrarna till vallokalerna stänger klockan 20:00 söndagen den 19 september. Då och bara då kan vi sätta oss ner i sofforna, titta på valvakan och se ifall allt det arbete vi lagt ner verkligen var värt allt blod, all svett och alla dessa tårar.

Länkar: Nyhetskanalen, Expr, SvD

Bloggar: Krassman, Magnus Andersson, Peter Andersson

Så tittar man ut, solen skiner och himlen är härligt ljusblå och ännu en opinionsundersökning dyker upp. Den här underbara morgonen som just blev ännu lite underbarare så är det Aftonbladet och United Minds som berättar samma historia som alla andra opinionsinstitut, Det handlar om trenden, den där trenden som inte ens Stevie Wonder skulle missa ifall han råkade vara i Sverige för att sjunga "I just called to say I love You" till de som gillar smör.

United Minds undersökning visar en socialdemokrati som ligger närmare 25% än 30%, det är här historiskt usla resultat som slängs i ansiktet på Baylan och Sahlin - och jag njuter som om det vore ett av de där sällsynta tillfällena då man hade sällskap i sängen. Hur kul kan det vara att försöka vända ett fritt fall för sosseriets valarbetare? Det är som att hoppa ut från ett flygplan och upptäcka att fallskärmen ligger kvar under sätet - det är bara att förbereda sig på en hård närkontakt med verkligheten...

Länkar: AB, Expr