Ole-Jörgen Persson - OJSOUTLOOK

Vi fortsätter kampen mot bidragsfusk

den 3 maj 2012, 16:12:58

Spånga-Tensta utbetalar varje år över 100 miljoner kronor i försörjningsstöd. Summan är hög och politiskt gör vi allt vad vi kan för att den ska minska. Människor som är i behov av försörjningsstöd för att klara av en akut svår ekonomisk situation ska däremot kunna lita på att kommunen, som den sista utvägen, ska kunna gå in och se till att människor i olika faser av livet kan klara sitt uppehälle.

Bidrag genom försörjningsstöd är inte, och ska inte vara, kravlöst. Vi måste ställa krav på att människor gör allt vad de kan för att bli självförsörjande och komma ut i jobb eller utbildning. Vi måste utforma systemen på ett sådant sätt att bidragen villkoras av insatser från den enskilde för att denne själv ska ge tillbaka till samhället genom att aktivt söka jobb, aktivt söka utbildning och annars gör allt som står i ens makt för att bli självförsörjande på sikt. Försörjningsstödet ska nämligen aldrig kunna bli en permanent försörjning.

Tyvärr finns det de människor som utnyttjar systemen för egen vinning, som får utbetalningar de inte är berättigade till och som därigenom tar resurser från de människor i vårt samhälle som behöver det offentligas skyddsnät allra mest. Detta är ett djupt kränkande beteende eftersom det så tydligt drabbar de allra svagaste. Systemet byggs nämligen upp av förtroende – individen måste kunna lita på att kommunen finns tillgänglig för hjälp i livets allra svåraste ekonomiska stunder, men kommunen måste också kunna lita på att de individer som söker hjälp gör det därför att det inte finns någon som helst annan utväg.

Vi har därför i Spånga-Tensta under längre tid haft ett systematiskt arbete för att upptäcka, förhindra och förebygga bidragsfusk. I dagsläget har vi 2 heltidsarbetande handläggare på enheten för försörjningsstöd som har som enda uppgift att upptäcka felaktiga utbetalningar. För oss har det arbetet varit lyckat. Mer än 780 000 kronor i felaktiga utbetalningar har upptäckts och stoppats. Dessa krävs i sin tur tillbaka och i de fall det finns anledning misstänka medvetet kriminella handlingar så polisanmäls ärendena.

Vi kommer att fortsätta och intensifiera arbetet med felaktiga utbetalningar framöver. Vi måste bättra på samarbetet med övriga myndigheter som betalar ut bidrag till enskilda och vi måste bli ännu bättre på att samköra olika register för att upptäcka ifall våra invånare som får försörjningsstöd även får bidrag från annat håll eller har inkomster som inte redovisas till oss. Det är också viktigt att polis och åklagare tar vårt arbete på allvar och att fler fall av misstänkt bidragsfusk leder till åtal och fällande domar.

Spånga-Tensta är en stadsdel med djupa sociala problem. Att påstå någonting annat vore både dumt och ansvarslöst. Vi är däremot på god väg att nå flera viktiga målsättningar gällande att bryta utanförskapet och få fler människor in i sysselsättning eller utbildning.

Att några individer då tar för sig och underminerar detta viktiga arbete genom att fuska till sig bidrag de inte är berättigade till är djupt omoraliskt och stötande.

Några tankar om Järvalyftet

den 30 april 2012, 21:14:39

Järvalyftet har fått mycket kritik under den senaste veckan, särskilt då genom Svenska Dagbladets uppmärksammade artikelserie (www.svd.se). Utifrån olika utgångspunkter har boende och opposition kritiserad programmet för att vara spretigt, inte gett de resultat man hoppats på, brist på inflytande från såväl boende som politiker i Stockholms stadshus och för att vara ett dyrt, toppstyrt projekt som boende i stadsdelarna kring Järva inte alls har efterfrågat.

Låt oss titta till fakta. Järva är ett av Stockholms – och Sveriges – mest segregerade områden. Det går inte komma förbi att befolkningen som bor här har en lägre inkomst, sämre skolunderbyggnad, ofta bristfälliga språkkunskaper, högre arbetslöshet och sämre ekonomiska förutsättningar än övriga befolkningen.  Eftersom huvuddelen av bostäderna byggdes under det så kallade miljonprogrammet på slutet av 1960-talet är bostäderna oftare än i andra delar av staden i relativt dåligt skick och i ett stort behov av renovering. Trångboddheten är stor.  Familjer som bor åtta till tio människor i en tvåa eller trea är inte alldeles ovanligt. Den upplevda känslan av otrygghet är fortfarande större här än i många andra delar av staden.

Så; hur vi än vrider och vänder på det är såväl den reella som den upplevda känslan av utanförskap stor i Järva. Det är utgångspunkterna vi måste ha med oss när vi formar de politiska verktygen för att skapa bättre förutsättningar både för de som bor här nu och de som ska leva här framöver.  Utifrån detta är det också alldeles klart att verktygen måste utformas med målet att minska utanförskapet, öka delaktigheten i det svenska samhället, skapa möjligheter för att fler människor får en reell och adekvat utbildning och jobb samt från grunden göra vårt för att människorna som bor här får en tilltro till att de är en del av ett samhälle som faktiskt behöver deras kunskaper och inte bara ser de som en utgiftspost.

Enkelt eller hur?

Nej, det är inte enkelt och däri ligger hela poängen.  Den som tror att man under några år kan uträtta under med tjusiga program, slogans eller projektmedel från kommunala eller statliga myndigheter har i grunden inte begripit någonting som helst. Det här arbetet kommer inte lyckas under två mandatperioder. Kanske kan man på individnivå se resultat efter så kort tid, men som helhet är strukturerna för fastlåsta för att det arbetet vi nu gör med Järvalyftet ska ge några konkreta resultat i statistiken som helhet under den närmaste perioden.

Jag tror att vi framöver ska koncentrera oss på följande saker för att ha en chans att lyckas:

1. Vi måste i grunden skapa en tilltro till att människorna som bor i och omkring Järva är en viktig del av det svenska samhället. Att bygga tilltro till myndigheter låter kanske inte särskilt sexigt, men det är en absolut förutsättning för att allt det andra vi gör ska ha en chans att lyckas.
2. Människorna som bor här måste få verktyg för att själva klara sig i vardagen. Att bygga upp en tilltro till myndigheter betyder inte att samhället ska lösa alla problem människorna upplever i sin vardag, det betyder att ge människor tilltro till att de själva kan göra en klassresa inom sitt eget bostadsområde. Att de själva har förmågan forma och styra sin egen vardag.
3. Integration handlar inte om att människor från andra länder som väljer att bosätta sig i Sverige ska bli som oss, det handlar om att de ska hitta sin plats i samhället och se att Sverige kan erbjuda möjligheter som gör att de båda kan kräva sin rätt, göra sin plikt och få tillbaka från samhället när den egna förmågan ibland inte räcker till.

Stockholms ytterstadsområden har alldeles för länge varit en socialdemokratisk experimentverkstad där de tjusiga projekten har avlöst varandra. I grunden har de däremot inte förändrat ett enda dugg.  Järva behöver inga landmärken. Inga tjusiga höga byggnader som byggs som monument över tidens politiker.

Människorna behöver någonting helt annat och mycket enklare. De behöver de utbildningsplatser som skapas genom Järvalärling, den utbildning som skapas genom de friskolor som finns och utvecklas, de behöver den tryggheten som skapas genom flera lokala poliskontor och fler poliser synliga på gator och torg, de behöver de arbetstillfällen som skapas genom att fler får möjligheten att starta och driva egna företag, de behöver den förbättrade språkutbildning som erbjuds genom ett SFI som omdanas från en förvaringsplats till en plats för konkret lärande och de behöver de bostäder som rustas upp genom de medel som staden erbjuder genom att vi har ekonomiska muskler för att renovera och bygga nytt.

Mest av allt är alla vi som bor här i ett närmast desperat behov av att bli sedda för den resurs vi faktiskt är i Stockholm såväl som i Sverige. Och hör och häpna; det är precis det lyft Järvalyftet har som ambition att ge.

Då får det faktiskt ta lite tid.

Det är värt det!

Om socialdemokratins kris.

den 4 januari 2012, 21:09:58

Den svenska socialdemokratin befinner sig i en närmast bottenlös kris. Sveriges största oppositionsparti faller som en sten på opinionsmätningarna och partiledarens förtroende får nog många sossar just nu att se tillbaka på Göran Perssons partiledarskap med både nostalgi och tillbakalängtan. För oss som är utomstående är det också intressant att följa den interna debatten inom partiet, där ledande partiföreträdare inte drar sig en sekund för att kritisera partiledningen dagligen i olika medier. Senast i raden var Ylva Johansson som la närmast all skuld för opinionstappet på partiledaren Håkan Juholt.

För att förstå – i alla fall delar – av det som nu sker, måste man gå tillbaka i historien. Socialdemokratin är inte ett parti som andra. I grund och botten är partiets självbild fortfarande att (S) är det stora statsbärande partiet och alla andra partier bara en mer eller mindre betydelselös opposition vars syfte är att vara fiende till det som är gott; dvs socialdemokratin själva. Efter att själva ha varit i opposition mer än fem år, och med föga utsikter att återerövra regeringsmakten, är det klart att självbilden nu fått sig en ordentlig knäck. När man inte längre är det stora statsbärande partiet – ja, när den rollen i grunden förefaller vara tagen av den största fienden Moderaterna – måste själva bilden förändras radikalt. Och det är här det blir otroligt svårt!

För hur ska man skapa sammanhållning i ett parti vars enda målsättning de senaste 40 åren i grunden inte varit annat än makten och då makten för dens egen skull? Det fungerar så klart när man själv har makten, men när makten vittrar bort framför ögonen på en då blir det en rejäl utmaning att hålla leden sams. Vi får inte glömma att det socialdemokratiska partiet bygger på en enda stor kompromiss mellan radikala och konservativa element, mellan stad och land och mellan arbete och kapital. Bortom all retorik om ett rättvist samhälle, demokratisk socialism (vad nu det är…) och det gröna folkhemmet har socialdemokratin varit en maktapparat utan dess jämlike i något väst-europeiskt samhälle. Socialdemokratin är det närmaste vi i Sverige kommer de stora amerikanska partierna: också de i grunden enorma kompromisser vars syfte inte är någonting annat än att vinna val.

Men vad händer när man inte gör det?

Jo, då vittrar själva partiets existens sönder mitt framför ögonen på trogna socialdemokrater över hela landet. Jag tror att socialdemokratins sönderfall kommer fortsätta oavsett om Juholt sitter kvar eller inte. Det går helt enkelt inte att stoppa utan en sammanhängande politik med en klar vision för hur Sverige ska se ut de närmaste åren. Den visionen upplever nu många traditionella s-väljare att vi i moderaterna kan målbära mycket bättre än deras eget parti – och det är naturligtvis bra. Men det ställer också enorma krav på oss i Alliansen och inom moderaterna. Vi får inte bli de nya socialdemokraterna i den meningen att det även för oss är makten som hägrar, och inte viljan att göra förändringar i samhället. Reformviljan får aldrig någonsin tappas ur sikte och makten för dens egen skull får aldrig bli den högre målsättningen.

Jag är trygg på att moderaterna är på rätt väg och att Fredrik Reinfeldt med tillförsikt kan se valet 2014 an.

Och sossarna då? Nja, det kanske så småningom blir ett parti som alla andra. Innan det blir det kommer vi se många turer, många krypskytteangrepp och till en viss del mer splittring än vad vi sett det senaste året.

För den svenska demokratin är det i grunden inte dåligt.

Tvärt om!

Om sprututbyte återigen.

den 4 april 2011, 13:02:15

Omsorgen om de svagaste vill för mig alltid vara huvudorsaken till att jag fortsätter att engagera mig politiskt. Därför har frågan om ett eventuellt införande av ett sprututbytesprogram i Stockholm varit en viktig fråga för mig eftersom det både berör omsorgen om de svagaste i vårt samhälle samt bidrar till att minska nyspridningen av HIV och Hepatit.

När nu en majoritet av den moderata fullmäktigegruppen i Stockholms stad beslutat sig för att i dagsläget säga nej till att staden ska medverka i försöket så respekterar jag självfallet majoritetens beslut. Jag tror det är viktigt respektera och ha förståelse för att detta för många moderater är ett synnerligen komplicerat ärende som behöver tid och kräver en respektfull debatt.

Vi har haft en sådan respektfull diskussion i vår grupp, och det gör det mycket lättare infinna sig med att majoriteten i denna fråga har en annan uppfattning än vad jag själv har.

Min uppfattning i sakfrågan har nämligen inte ändrat sig; jag tycker fortfarande det vore politiskt rätt ifall vi moderater hade sagt ja till försöket. Det är nämligen möjligt införa et sprututbytesprogram i Stockholm och samtidigt bemöta de farhågor många ställer sig. Det är möjligt förlägga själva programmet till platser där det inte vistas barn och det är möjligt att öka kontrollerna så att rena sprutor inte blir en handelsvara bland missbrukare. Med ökade resurser till polisen förhindras också langning av narkotika i samband med utdelning av sprutor.

Det viktiga nu är dock att intensifiera arbetet med att minska spridningen av HIV och Hepatit bland intravenösa missbrukare på andra sätt. Det kan på sikt enbart göras genom att trösklarna för vård sänks och att samhället erbjuder vård utan moraliska pekpinnar och på en nivå och med ett innehåll som är anpassat till gruppens specifika behov. Vi måste på något sätt helt enkelt få en grupp som har en djupt inrotad skepsis till myndigheter att vilja ta emot vård och stöd.

I det arbetet är det min uppfattning att landstinget inte bör spela en huvudroll utan att det är privata och sociala organisationer som utan myndighets-Sveriges tunga mantel bör få huvudansvaret. I valet mellan att uppsöka en inrättning driven av landstinget eller en inrättning som drivs av t.ex. Stockholms Stadsmission eller Noaks Ark vill de flesta missbrukare hellre uppsöka de senare.

Det ställer krav på oss politiker att starka de frivilliga organisationernas roll både i arbetet mot smittspridning men också i det narkotikapolitiska arbetet. Här kan Stockholm lära mycket av hur t.ex. Kirkens Bymisjon (www.kirkensbymisjon.no) i Oslo har organiserat sitt arbete med just dessa frågor.

Att bedriva en politik som sätter de svagaste främst, som hindrar spridning av smittsamma sjukdomar bland intravenösa missbrukare och som kombinerar hårdare kontroll med sänkta trösklar för att erbjuda vård och behandling är på sikt det enda vi kan göra för att minska antalet sprutnarkomaner i Stockholm.

Sprututbyte – igen.

den 27 januari 2011, 17:35:55

Det finns anledning att återigen skriva omkring sprututbytesprogram. Frågan är aktuell av flera skäl, men för mig i första hand därför att staden nu ska ta ställning till om Stockholms stad ska säga ja till att ett sådant program införs i samarbete med Stockholms läns landsting.

Frågan är naturligtvis kontroversiell och det bör den också vara. Det är min fasta övertygelse att Sverige ska fortsätta föra en av världens mest restriktiva linjer när det gäller att begränsa tillgången till och användandet av narkotika. Jag har arbetat i Kriminalvården så länge nu att jag mycket tydligt ser de skadeverkningar narkotikan har på vårt samhälle och för den enskilde. Narkotika är farligt, skadligt och kriminellt och ska så förbli!

Jag kommer aldrig medverka till någonting annat än det.

På trots av detta är det min uppfattning att vi i Stockholm bör säga ja till ett försök med sprututbyte i syftet att begränsa nyspridningen av HIV och hepatit bland tunga missbrukare. Ett sådant försök måste vara restriktivt och innehålla starka kontrollmekanismer, inte minst för att förhindra nyrekrytering in i ett massivt missbruk.

Min poäng är att man som politiker måste kunna göra fler saker samtidigt. Vi måste å ena sidan upprätthålla en restriktiv narkotikapolitik, men vi måste också ha förmågan att se att omsorgen om de svagaste inte kan utesluta att göra saker som vid ett första ögonkast kan framstå som inkonsekvent.

Målet med ett sprututbytesprogram är att begränsa sjukdomar som HIV och hepatit inom en marginell grupp i vårt samhälle. Ofta är det människor som vården inte fångar upp – i alla fall inte innan det tyvärr är alldeles för sent -, utan en fast bostad och utan det sociala skyddsnät som för de flesta av oss är en naturlig del av vår vardag. Vi vet också av erfarenhet att de tunga missbrukare det här är tal om delar sprutor och därmed utsätter både sig själv och andra för en uppenbar risk att smittas av sjukdomar som de i sin tur sprider vidare. Många har också ett aktivt sexualliv där tredje part löper risken att smittas.

Jag tror inte någon erfarenhet tyder på att ett sprututbytesprogram skulle medföra att fler människor börjar knarka. Väldigt få – om någon – skulle komma på tanken att börja injicera narkotika enbart därför att det finns ett program som gör tillgången till rena sprutor större.

Programmet måste innehålla starka kontrollmekanismer, samt en tät uppföljning och erbjudande om behandling och rehabilitering. Landstinget, kommunens sociala myndigheter, polis och kriminalvård måste få resurser att bedriva ett aktivt uppsökande och förebyggande arbete för att se till att färre människor hamnar i ett nakotikaberoende.

Jag är fullständigt medveten om att det är kontroversiellt att påstå att det finns en mycket marginell – och ganska konstant – grupp tunga missbrukare som vården av olika skäl inte når fram till och som inte i dagsläget vare sig har förmågan eller viljan att sluta med sitt missbruk och sitt injicerande av tung narkotika. Det betyder inte att vi ska ge upp omsorgen om dessa människor. Tvärt om ska vi fördubbla våra insatser för att dessa ska få en drägligare tillvaro.

En sådan åtgärd – fast långtifrån den enda – kan vara ett sprututbytesprogram vars mål och syfte är att minska nyspridningen av HIV och hepatit. Någonstans får vi aldrig glömma – inte jag i alla fall – att omsorgen om de svagaste av de svaga en gång var huvudidén med att jag började engagare mig politiskt.

Budget. Och lutfisk!

den 22 november 2010, 11:25:58

Veckan som kommer lär bli både lång, spännande och intressant.

Det börjar redan i morgon med sammanträde i sociala delegationen, dvs det utskott som på stadsdelsnämndens vägnar behandlar individärenden. Jag har nu suttit i delegationen under fyra års tid, och det är mycket spännande att lära sig om de processer och insatser kommunen gör för barn och vuxna som på något sätt far illa eller på andra sätt behöver kommunens hjälp och stöd – och ibland också kommunens tvångsåtgärder. Vad som bekymrar mig är att vi fortfarande har mycket kvar att göra innan samspelet mellan alla samhällets insatser blir bättre. Jag tycker det är viktigt att skola, polis och socialtjänsten blir bättre på att arbeta tillsammans och öppna upp de vattentäta skott som ibland finns myndigheter emellan.

Onsdag och torsdag är det sedan budgetfullmäktige i staden. Stadens budget är på nästan 40 miljarder kronor och det är en stark budget majoriteten har lagt fram. Vi vidhåller våra satsningar på välfärdens kärna – skola, vård, omsorg om de svagaste -, samtidigt som vi fortsätter utöka valfriheten för den enskilde medborgaren. Det gläder mig självfallet att Allians för Stockholm fått förnyad förtroende att leda staden även de närmaste fyra åren, men det viktiga nu är att vi ständigt påminner oss om vår roll som politikutformare. Vi får aldrig stagnera, utan politiken måste hela tiden prövas, förnyas och utvecklas.

Det är bedrövligt att se hur oppositionen utformat sina förslag till alternativa budgetar för staden. Det enda man tycks vara överens om är att alla tre vill höja skatten, i övrigt verkar det inte alls vara mycket kvar av den ”röd-gröna” allians som utmanade oss i valet i september. Förslagen går i alla riktningar, från vänsterpartiets försvar för en traditionell socialism där i princip allt ska återgå till att drivas i kommunens egen regi, till miljöpartiets något mer pragmatiska hållning (i alla fall i dessa frågor).

Socialdemokratin i Stockholm verkar å sin sida svag, visionslös och i skrikande brist på ledarskap. Likheterna med (S) på riksplanet är just nu påfallande många.

Annars bjuder veckan på en hel del arbete i ”det civila jobbet” samt inte minst trevligt besök från Oslo. Under helgen är planen dels att äta lutfisk (!) dels att försöka gå på Oskarsteatern och se ”Sugar – i hetaste laget”. Båda delarna hoppas jag ska vara angenäma upplevelser.

SD visar sitt rätta ansikte

den 5 oktober 2010, 14:13:24

I dag öppnar 2010/2011 års riksmöte. Traditionsenligt börjar dagen med att nyvalda riksdagsledamöter, kungahuset och statsministern deltar i gudstjänst i Storkyrkan i Stockholm innan riksmötet öppnas av Kungen i plenisalen i riksdagshuset. Därefter avger statsministern sin regeringsförklaring och tillkännager namnen på de statsråd som kommer att ingå i regeringen Reinfeldt II.

Årets gudstjänst förrättades av biskopen i Stockholm, Eva Brunne. Vad jag förstår talade hon om alla människors lika värde och att rasismen måste bekämpas i vårt land såväl som över allt annat på jorden. Detta provocerade tydligen SDs riksdagsgrupp så till den milda grad att de reste sig upp mitt under gudstjänsten och helt sonika tågade ut ur Storkyrkan.

Ett politiskt parti som blir så upprörda över uttalandet om alla människors lika värde har definitivt visat sitt rätta ansikte. Dels är uppförandet ett barnsligt etikettsbrott, men vad mer allvarligt är det visar också vilken grundsyn partiet representerar.

Statsministern har haft fullständigt rätt hela tiden när han avvisar varje försök till samarbete med ett sådant parti. Man ska ha respekt för att de är invalda i riksdagen men väl där ska deras varje försök till politiskt inflytande avvisas!

Förnyelsen fortsätter!

den 1 oktober 2010, 11:25:16

I dag presenterades Sofia Arkelsten såsom ny partisekreterare för moderaterna. Jag är så glad för att det blev just Sofia eftersom hon representerar mycket av det moderaterna för mig är: ett modernt, lyssnande och ödmjukt parti som har förmågan att representera hela Sverige och inte minst ta ansvar för hela Sverige.

Med Gunilla Sjöberg vid sin sida kommer det bli ett kanonteam som ska lägga grunden för en fortsatt organisatorisk och politisk förnyelse av moderaterna. Tillsammans med en historisk populär, handlingskraftig och duktig partiordförande och tillika statsminister kommer vi nu lägga grunden för ytterligare en valseger 2014!

Kommunvalet är sedan ett par veckor tillbaka över och nu läggs grunden för det politiska arbete som ska ske i Stockholm de närmaste fyra åren. I dag samlas den nya kommunfullmäktigegruppen till sitt första möte. Det ska bli spännande se alla nya och gamla ansikten och inte minst tala politik med varandra! Jag ser fram emot det!

Förnyelsen av ett politiskt parti får aldrig ta slut. I takt med att väljare och förutsättningar ändrar sig måste och moderaterna göra det. Däremot får vi aldrig tappa vår politiska kompass – en kompass som ytterst handlar om varje människas frihet och tro på deras förmåga att själva styra över sitt liv.

Bara ett politiskt parti som är i ständig rörelse fortsätter att vara relevant för väljarna. Med Sofia som partisekreterare vet vi att moderaterna kommer vara relevant och viktigt för både nya och gamla väljargrupper både under denna mandatperiod och även efter nästa val!

Det rullar som tåget!

den 23 augusti 2010, 12:10:11

Vilket drag det är i valrörelsen. Ja, för Alliansen alltså.

För den röd-gröna röran verkar det gå rätt så trögt och inte alls vara särskilt lustfylld att bedriva valrörelse just nu. Gårdagens SIFO som visade på egen majoritet för Alliansen (och att M är landets största parti) var inte bara trevlig att läsa, den ger en nödvändig vitamininjektion till alla alliansvalrörelsemedarbetare som gör att vi kommer hålla helt in i mål. Helt till klockan 21 på valdagen den 19 september.

Även i Stockholm har Socialdemokraterna allvarliga problem. De verkar dessutom ha en finansborgarrådskandidat i form av Carin Jämtin som inte egentligen tycks vilja satsa hundra procent på att bli just finansborgarråd, utan nog rätt ofta verkar längta tillbaka till riksdagen och rikspolitiken. Jag tror att Stockholmssossarna har gjort – minst – två allvarliga fel i inledningen av denna valrörelse; dels i form av ett samarbete med MP och V som många ursossar innerst inne inte alls tycker om och som de inte har en aning om hur de ska tackla om det är så att de faktiskt kommer i majoritet och dels välja ledande företrädare som inte har sin förankring i Stockholmspolitiken, utan mest verkar längta tillbaka till riksdagen och livet där.

För inte tala om det faktum att oppositionen så långt inte har presenterat ett enda gemensamt utspel om vad de vill om de skulla få majoritet i Stadshuset och de utspel (S) har kommit med så långt är ju mest tokutspel såsom könsneutrala offentliga toaletter och butlers i tunnelbanan.

Är så valet redan vunnet i Stockholm? Nej självklart inte. Vi får aldrig underskatta den socialdemokratiska valmaskinen och nu gäller det att arbeta och kampanja in i kaklet. Ett långsiktigt politiskt arbete för att bygga förtroende för Moderaternas och Alliansens politik, även (ja, först och främst) i områden där vi traditionellt är svaga såsom ytterstaden, Tensta, Rinkeby, Kista, Husby och söderförorterna. En politisk approach där vi lyssnar på medborgarna, tar till oss deras bekymmer och problem och formulerar politiska svar som är relevanta för människor i deras vardag.

Jag var på möte i Turkiska föreningen i Tensta i torsdags och det slog mig med vilket engagemang och intresse de lever för sin hemort, sitt Tensta. De har så mycket att bidra med och förhoppningsvis lyckades jag även formulera ett politiskt budskap som de tyckte var relevant för dom i form av ökad trygghet, arbete och utbildning.

Nu ska jag på besök i verksamheten. Tillsammans med Sten Nordin ska vi besöka Fristad äldreboende i Spånga innan vi går till Spånga centrum för att titta på planerna för upprustning där. Efter det bär det direkt av till valstugan på Sergels torg inne i stan för att kampanja till sena kvällen.

Nu vinner vi val!

Valmaskinen (S)kenar!

den 18 augusti 2010, 21:42:25

Den socialdemokratiska valmaskinen skenar för tiden, och det rätt rejält också.

I Stockholm kommer oppositionsborgarrådet Carin Jämtin (S) att minnas för – i alla fall – två kraftfulla politiska markeringar i 2010-års valrörelse. Dels vill hon ha könsneutrala offentliga toaletter i stan för att motverka diskriminering av HBT-personer och dels vill hon – i samarbete med sina kompisar i landstinget – införa butlers i tunnelbanan.

Det ena förslaget är – med all respekt – dummare än det andra och vittnar om en desperation hos (S) som det är länge sedan man skådat.

Sossarnas problem är att de målat in sig i ett hörn när det gäller ROT- och RUT-avdragen. De har börjat inse att avdragen både leder till flera jobb och är populära hos breda grupper av befolkningen som nu äntligen kan renovera och rusta upp sina bostäder genom att anlita seriös arbetskraft. Bara i Stockholm skulle kanske upp emot 1.800 jobb försvinna om avdragen försvann. Men detta gillar inte socialdemokratin. Varför är för mig en gåta.

Hur som helst verkar deras traditionella väljargrupper gilla det och det är här det blir svårt för partiet. Alltså måste de kontra med någonting liknande. Att då komma upp med ett butlersystem i tunnelbanan vittnar tydligt om den desperation de känner.

Mot den röd-gröna röran i Stockholm står Alliansen fast. Jag är synnerligen glad över att nu även Centerpartiet är en formell del av Alliansen i Stockholm. Det är bra av flera skäl, inte minst för att C har idéer och tankar omkring miljö och stadsbyggnad som beriker en redan framgångsrik borgerlig politik i Stockholm.

I morgon presenteras Moderaternas valmanifest för Stockholm. I tillägg till att vara på Berns för att ta del av detta, kommer jag under dagen dels att vara med under uppstarten av Järvalärling på förmiddagen samt delta på ett möte på Tensta Träff på kvällen tillsammans med flera andra moderater.

Det ska bli spännande.

Nu vinner vi val! Och behåller både RUT och ROT!