den 14 mars 2012, 01:33:34
Följer nyhetsrapporteringen från hemmasoffan och berörs känslomässigt när bilder på ihjälslagna barn och deras föräldrar i Syrien visas. Troligtvis är de dödade av regeringens trupper. Ett lands ledning dödar sin egen befolkning och vi kan inte stoppa det. Fruktansvärda bilder som inte riktigt går att ta till sig, de känns overkliga.
När sedan SVT2 Korrespondenterna sedan rullar i bakgrunden till mitt knattrande på datorn är min gard nere. För när de börjar visa ett reportage från Bangladesh om slaveri, barnslaveri, barnslaveri för sexuella ändamål känner jag att halsen tjocknar till och ögonen tåras. Inte så att det rinner över men nästan. Barn som stjäls, säljs av sina föräldrar och hamnar i ett prostutitionsträsk. I den aktuella stadsdelen finns 1600 registrerade prostituerade men bedöms finnas cirka 7000. 7000! Sjutusen som tvingas på att sälja sin kropp till främlingar.
Släpper fokus på det jag höll på med och följer reportagen om barnslaveri i olika former. Konstaterar att jag helt tydligt varit beredd på elände under nyhetsrapporteringen men att jag var helt oförberedd när vidriga förhållanden visades i ett annat program. Vet inte riktigt hur jag ska kunna kanalisera min känsla av att vilja reagera och göra något. Konstaterar att SVT reporter på plats i ett afrikanskt land fått kontakt med en förslavad flicka som misshandlas av sin ägare. Ägare, absurt! Han köper rent en del av sitt samvete genom att köpa henne en plats i skolan för några tusenlappar och få hennes ägare att lova sluta slå flickan. Speakerrösten meddelar att den största möjligheten för barn i en sådan situation är skola och utbildning. Det innebär att hon kanske kanske kan skapa en ljusare framtid än hon var på väg mot.
Eländestsunamin sköljer in över mig via TVn men även på internet, Facebook, ja överallt. Jag känner att min gräns är nådd, jag kan inte ta in mer, en överlastning, overload av elände som jag instinktivt försöker slå bort för att skydda mig själv. Organiserad brottslighet, korruption, maktgalenhet är några ord som beskriver anledningar till vidrigheterna. Brist på respekt för mänskligt liv och värde är på vissa ställen rent ekonomiskt och väldigt lågt värderat. Jag känner en skuld i att jag inte agerar för förändring men är kanske som de allra flesta.
Mina tankar går till FN i New York, tiden i riksdagen, den moderata utrikeskommitten, utrikesutskottet och dragningarna runt biståndet. Alla de miljarder skattekronor Sverige slussar ut varje år. Hur biståndsministern kämpar med att kunna få till stånd verkliga förändringar och mot slentrianmässighet, mot bistånd som kanske ökar korruption och cementerar maktstrukturer som innebär fortsatta vidrigheter och elände för så många miljoner människor som skulle kunna leva ett helt annat liv och utveckla sina länder och sig själva och leva i välstånd och harmoni.
Som enskild liten människa i ett av världens pytteländer frustreras jag av mina minimala påverkansmöjligheter och känner samtidigt overload, eländesoverload. Jag känner att det blir varmt och blött på min ena kind…