Linda Carlson - Lindas Blåbär

Jag sitter i sängen med datorn... vid sängkanten busar Pippin, Moxica och Wilfred för fullt i valpkorgen. Det finns inget sätare än en 5 veckors basenjivalp som slänger sig i lekställning för att bjuda in till bus. De är pigga och glada och registrerade numer. Pappa Willow har vunnit inte mindre än 6 cert i Sydafrika, så ett intyg på detta räckte för att regga dem alla i SKK. Jag har funderat över mina mål med 2011. Vad ska jag göra med hundarna? Avelsplaner? Utställningar? Vad ska jag göra på jobbet? Och kanske den mest utmanande punkten - vad ska jag göra för att utveckla mig på det personliga planet? Just nu leker jag med tanken på att bege mig utomlands för att utbilda mig... Starta ett litet eget företag... Vara en aktiv politiker... fast det är ju mer medel än mål. Jag får nog fundera i ytterligare några dagar. Deadline är ju inte förrän vid nyår... Det verkar så skönt att vara valp och bara ligga där i korgen och tugga på brorsans tass, vänta på att nästa mål med Eukanoba/köttfärs ska serveras eller på att någon av de tvåbenta ska ge lite uppmärksamhet... Fast å andra sidan så låter även det lite trist i längden :)

Tiden går fort, den här veckan har flugit iväg. Inte så konstigt kanske. Mata valpar var fjärde timme, turas om att åka till jobbet... Tack och lov så har mormor kunnat vara här 4 dagar den här veckan och hjälp oss. Hon kommer även nästa vecka, för då ska Claes på konferens till Stockholm. Vi har försökt att introducera Benji för valparna, hon är varesig intreserad eller ointresserad, ganska likgiltig inför sitt uppdrag. Benji har nog kommit till mormor-stadiet i sitt liv och tycker gott att någon annan kan sköta markarbetet. Liz, en basenjiuppfödare i Nässjö, har erbjudit sig att ha valparna hos sig och hennes tik Candy, fantastiskt snällt, men nu tycker vi att valparna är så stora att vi försöker ändå. Jag hoppas att mina stora hundar ska kunna ta vid lite längre fram och agera "föredömen" för de små. Hem var våra småttingar fått, en valp blir kvar här i Sverige, en ska till Danmark och den siste åker till USA. Början av den här veckan var tuff, men det har blivit lite bättre. Igår fick jag en flash-back när jag skulle köpa ersättning till valparna... då kom allt över mig igen... För en vecka sedan hade jag Frida här hos mig och nu är hon borta. Det kan gå så fort...

Idag är en sorgens dag på Zahleka. Det hela börjar emellertid lite längre bak då Frida blev tjuvparad med Willow, vår 1-åriga tricolourhane. Jag bestämde mig för att ge Frida två hormonsprutor, mest eftersom jag har haft lite otur med mina unga hanar under de senaste åren och vet att det kan hända en del mellan 1 och 2 års ålder, men även eftersom Willow inte var hälsotestad. Kort och gott hon fick två sprutor vilket påverkade henne enormt. Frida som alltid varin vän och vänlig var verkligen ett monster under några dagars tid! Tiden gick och jag insåg att hon nog var dräktig ändå. Jag räknade dagar och väntade, några valpar föddes inte trots att det sparkade inne i magen. Jag var inne hos veterinären och röntgade – jodå, tre små valpar fanns därinne. Vi väntade ytterligare och på dag 74 från parning föddes de… Allt gick bra och valparna mådde bra. Frida var som vanligt en excellent mamma. Framåt lördagen märkte jag att något var fel och på söndagen åkte jag till veterinären där vi ultraljudade magen på henne. Livmoderförgiftning blev diagnosen och vi åkte hem med medicin och ersättning till valparna. Vi handmatade valparna i några dagar och Frida piggade på sig, gick upp i vikt, fick ordentligt med mjölk i juvren och valparna växte och frodades. Igår kväll ville Frida inte äta, men hon verkade pigg och glad. Idag på morgonen var hon ute och kissade som vanligt. Hon verkade dock lite matt och hon fick illaluktande flytningar efter lunch. Jag ringde veterinären som tyckte att jag kunde avvakta eftersom hon inte hade feber och fortfarande var uppe på benen. Jag ringde tillbaka till veterinären vid 16, men han tyckte ändå inte att det verkade vara akut utan tyckte att vi kunde avvakta några timmar och bad mig ringa igen. Jag bestämde mig dock för att åka in till Skaras djursjukhus med henne, men hennes liv gick inte att rädda. Chockad, ledsen, upprörd kom jag hem med en död Frida. Akut livmoderförgiftning. Jag kan fortfarande inte förstå hur det kunde gå så fort. Framförallt så önskar jag att det kunde vara söndag morgon igen så att jag kunde åka in med henne så fort jag slog upp ögonen. Det är fruktansvärt jobbigt, Frida är en av våra älskade familjehundar, älskad och omtyckt av oss alla. Barnen kan inte riktigt förstå att Frida inte kommer hem igen. Claes och jag är helt förstörda. Varför åkte jag inte in tidigare? Varför gjorde jag ingenting tidigare? Varför? Varför varför? Men samtidigt så trodde jag inte att det var så illa för då hade jag agerat. Nu ligger vi båda två i sängen och Fridas valpar sover ihopkurade i Claes armhåla. Ingenting ger oss Frida tillbaka men de små ger lite hopp. Jag kan fortfarande inte förstå att Fridley inte kommer att vara här imorgon när vi vaknar. Älskade lilla Fridley.