Jobbskatteavdraget har minskat barnfattigdomen
I dag har Jan Ericson ett debattinlägg i Svenska Dagbladets nätupplaga där han redovisar resultatet av en utredning som han beställt från Riksdagens Utredningstjänst, RUT. Han har låtit RUT undersöka hur jobbskatteavdraget påverkat andelen svenska barn som lever i familjer med en disponibel inkomst under gränsen för försörjningsstöd, och resultatet är mycket glädjande. Riksdagens utredningstjänst har uppskattat jobbskatteavdragets effekter genom att jämföra dagens situation med hur det skulle sett ut utan jobbskatteavdraget, allt annat oförändrat. RUT uppskattar då att andelen barn som lever i familjer med disponibel inkomst under gränsen för försörjningsstöd tack vare jobbskatteavdraget har minskat från 7,7% till 6,7% mellan åren 2007 och 2010. Det betyder i så fall att andelen fattiga barn i Sverige har minskat med 13% tack vare jobbskatteavdraget. RUT påpekar visserligen i sin rapport att siffror från enstaka år alltid ska tolkas med försiktighet. Men även om minskningen av barnfattigdomen bara skulle vara hälften av det rapporten visar så är det ändå ett glädjande resultat.
I sammanhanget kan det vara bra med en liten repetition av det här med fattigdomsbegreppet. Jan har skrivit om detta tidigare på bloggen. Diskussionen om barnfattigdom i Sverige kan nog uppfattas som lite svårbegriplig eftersom man använder olika fattigdomsbegrepp i debatten. Ett av de märkligaste sätten att räkna är begreppet ”relativ fattigdom” där ett hushåll betraktas som fattigt om det har en disponibel inkomst som ligger under 60 procent av medianinkomsten i ett land. Problemet med detta sätt att mäta är att ett extremt fattigt land knappast får någon relativ fattigdom alls, eftersom alla är lika fattiga. I ett mycket rikt land däremot kan den relativa fattigdomen bli väldigt hög, om en del av befolkningen har mycket hög disponibel inkomst som drar upp medianinkomsten. Ett välmående land i Västeuropa kan med måttet relativ fattigdom få större andel fattiga än ett fattigt land i Afrika! Relativ fattigdom är därmed ett mycket missvisande begrepp som snarare blir ett mått på inkomstspridningen i ett samhälle än hur många som är verkligt fattiga.
Ett rimligare mått på fattigdom i Sverige är andelen hushåll som har en disponibel inkomst som ligger under ”socialbidragsnormen", alltså under gränsen för att ha rätt till försörjningsstöd. En del av det generösa svenska sociala skyddsnätet innebär ju att ingen ska behöva vara hungrig eller vara utan bostad, kläder, TV, dator, medicin och dagstidning, oavsett inkomst. I ett globalt perspektiv kan det givetvis kännas konstigt att beskriva dessa familjer som fattiga. En svensk med försörjningsstöd lever givetvis ett rikt ekonomiskt liv jämfört med många fattiga i utvecklingsländerna, där de grundläggande behoven ligger långt under vad vi förväntar oss i Sverige. Trots dessa invändningar kan man väl ändå konstatera att gränsen för försörjningsstöd numera är allmänt accepterat som en gräns för skälig levnadsnivå i välfärdslandet Sverige. De flesta av oss ställer nog upp på att i vårt land med höga välfärdsambitioner bör alla ges möjlighet att klara sina grundläggande behov även om man under kortare eller längre tid saknar tillräcklig inkomst. Inte minst är detta viktigt för alla barn som lever i familjer med låg inkomst. Andelen hushåll med en disponibel inkomst under normen för ekonomiskt bistånd känns därför som det mest relevanta måttet på svensk fattigdom. Och det är alltså andelen "fattiga" barn enligt detta mått som minskat så mycket tack vare jobbskatteavdraget.
Ett viktigt mål för Alliansen är att minska fattigdomen i Sverige. De två senaste valen har vi sannolikt främst vunnit på vår arbetslinje och kampen för att minska utanförskapet, dvs antalet personer som är beroende av olika ersättnings- system eller helt saknar inkomst. Bland dessa grupper finns många som löper stor risk att bli fattiga och beroende av försörjningsstöd. Under de senaste fyra åren har glädjande nog utanförskapet minskat kraftigt, trots en djup global lågkonjunktur och finanskris. Omräknat till helårspersoner har antalet personer som är beroende av ersättningar från olika system minskat med nära 150.000 personer på fyra år, från 1.083.000 till 935.000. Detta samtidigt som befolkningen ökat.
En annan viktig åtgärd mot fattigdom är jobbskatteavdraget. För personer med låga inkomster har jobbskatteavdraget minskat inkomstskatten med upp till en fjärdedel! Många familjer med små marginaler har fått en betydande inkomstökning, mycket större än vad några lönehöjningar någonsin medfört. Även om siffror för enstaka år alltså alltid ska tolkas med försiktighet tyder RUT-utredningen på att jobbskatteavdraget också minskat barnfattigdomen.
Jobbskatteavdraget har minskat barnfattigdomen
I dag har Jan Ericson ett debattinlägg i Svenska Dagbladets nätupplaga där han redovisar resultatet av en utredning som han beställt från Riksdagens Utredningstjänst, RUT. Han har låtit RUT undersöka hur jobbskatteavdraget påverkat andelen svenska barn som lever i familjer med en disponibel inkomst under gränsen för försörjningsstöd, och resultatet är mycket glädjande. Riksdagens utredningstjänst har uppskattat jobbskatteavdragets effekter genom att jämföra dagens situation med hur det skulle sett ut utan jobbskatteavdraget, allt annat oförändrat. RUT uppskattar då att andelen barn som lever i familjer med disponibel inkomst under gränsen för försörjningsstöd tack vare jobbskatteavdraget har minskat från 7,7% till 6,7% mellan åren 2007 och 2010. Det betyder i så fall att andelen fattiga barn i Sverige har minskat med 13% tack vare jobbskatteavdraget. RUT påpekar visserligen i sin rapport att siffror från enstaka år alltid ska tolkas med försiktighet. Men även om minskningen av barnfattigdomen bara skulle vara hälften av det rapporten visar så är det ändå ett glädjande resultat.
I sammanhanget kan det vara bra med en liten repetition av det här med fattigdomsbegreppet. Jan har skrivit om detta tidigare på bloggen. Diskussionen om barnfattigdom i Sverige kan nog uppfattas som lite svårbegriplig eftersom man använder olika fattigdomsbegrepp i debatten. Ett av de märkligaste sätten att räkna är begreppet ”relativ fattigdom” där ett hushåll betraktas som fattigt om det har en disponibel inkomst som ligger under 60 procent av medianinkomsten i ett land. Problemet med detta sätt att mäta är att ett extremt fattigt land knappast får någon relativ fattigdom alls, eftersom alla är lika fattiga. I ett mycket rikt land däremot kan den relativa fattigdomen bli väldigt hög, om en del av befolkningen har mycket hög disponibel inkomst som drar upp medianinkomsten. Ett välmående land i Västeuropa kan med måttet relativ fattigdom få större andel fattiga än ett fattigt land i Afrika! Relativ fattigdom är därmed ett mycket missvisande begrepp som snarare blir ett mått på inkomstspridningen i ett samhälle än hur många som är verkligt fattiga.
Ett rimligare mått på fattigdom i Sverige är andelen hushåll som har en disponibel inkomst som ligger under ”socialbidragsnormen", alltså under gränsen för att ha rätt till försörjningsstöd. En del av det generösa svenska sociala skyddsnätet innebär ju att ingen ska behöva vara hungrig eller vara utan bostad, kläder, TV, dator, medicin och dagstidning, oavsett inkomst. I ett globalt perspektiv kan det givetvis kännas konstigt att beskriva dessa familjer som fattiga. En svensk med försörjningsstöd lever givetvis ett rikt ekonomiskt liv jämfört med många fattiga i utvecklingsländerna, där de grundläggande behoven ligger långt under vad vi förväntar oss i Sverige. Trots dessa invändningar kan man väl ändå konstatera att gränsen för försörjningsstöd numera är allmänt accepterat som en gräns för skälig levnadsnivå i välfärdslandet Sverige. De flesta av oss ställer nog upp på att i vårt land med höga välfärdsambitioner bör alla ges möjlighet att klara sina grundläggande behov även om man under kortare eller längre tid saknar tillräcklig inkomst. Inte minst är detta viktigt för alla barn som lever i familjer med låg inkomst. Andelen hushåll med en disponibel inkomst under normen för ekonomiskt bistånd känns därför som det mest relevanta måttet på svensk fattigdom. Och det är alltså andelen "fattiga" barn enligt detta mått som minskat så mycket tack vare jobbskatteavdraget.
Ett viktigt mål för Alliansen är att minska fattigdomen i Sverige. De två senaste valen har vi sannolikt främst vunnit på vår arbetslinje och kampen för att minska utanförskapet, dvs antalet personer som är beroende av olika ersättnings- system eller helt saknar inkomst. Bland dessa grupper finns många som löper stor risk att bli fattiga och beroende av försörjningsstöd. Under de senaste fyra åren har glädjande nog utanförskapet minskat kraftigt, trots en djup global lågkonjunktur och finanskris. Omräknat till helårspersoner har antalet personer som är beroende av ersättningar från olika system minskat med nära 150.000 personer på fyra år, från 1.083.000 till 935.000. Detta samtidigt som befolkningen ökat.
En annan viktig åtgärd mot fattigdom är jobbskatteavdraget. För personer med låga inkomster har jobbskatteavdraget minskat inkomstskatten med upp till en fjärdedel! Många familjer med små marginaler har fått en betydande inkomstökning, mycket större än vad några lönehöjningar någonsin medfört. Även om siffror för enstaka år alltså alltid ska tolkas med försiktighet tyder RUT-utredningen på att jobbskatteavdraget också minskat barnfattigdomen.