Gunnar Hökmark - Gunnar Hökmarks blogg

Kamelens skattepolitik

den 2 september 2010, 11:25:14

Kamelen kom till, sägs det, när en arbetsgrupp skulle rita en häst. Jag kommer att tänka på det när jag tittar lite närmare på de rödgrönas skattepolitik.

För det första anser man att skattesänkningar är det avgörande och största hotet mot välfärden.

För det andra accepterar man de skattesänkningar som alliansen genomfört, även om dessa uppenbarligen är ett mycket stort hot mot välfärden, inte minst eftersom de rödgröna röstat emot dem med detta argument.

För det tredje tävlar man om att sänka skatterna ännu mer, och hota välfärden ännu mer, när det gäller pensionärer samtidigt som man kritiserar att arbetsinkomster måste bära a-kasseavgifter som de anser orättfärdiga. Det vill säga den orättfärdiga skattesänkningen, som man var emot men som ger större utrymme att betala a-kassan som bara belastar arbetstagare, anses missgynna pensionärer som inte betalar a-kassa och ej heller sociala avgifter på sina inkomster. Därför vill man sänka skatterna ännu mer, även om detta ännu mer hotar välfärden.

För det fjärde vill man finansiera denna skattesänkning genom att höja skatten på unga människors arbete. Det ger inte bara fler arbetslösa utan också högre kostnader för arbetslösheten och mindre inkomster till att betala pensioner med.

Därutöver vill man höja skatterna på vanliga inkomster motsvarande 500 kronor, något som Östros hävdar är fel utan för låginkomsttagare bara handlar om  100 till 150 kronor.

Sedan vill man höja skatten på förmögenheter på ett sätt som berör husägare med normala inkomster, eller pensionärer som har sparat till det hus man bor i samtidigt som åtminstone socialdemokraterna vill att de riktigt rika ska slippa betala förmögenhetsskatt.

Det vill säga: skattesänkningar hotar välfärden men vi accepterar de skattesänkningar som redan har underminerat välfärden, och vi lägger på ytterligare skattesänkningar för att kompensera pensionärer för att arbetstagare fått lägre skatt som kompenserar för a-kassekostnader och belastningen av sociala avgifter som pensionärer inte har, samtidigt som vi höjer skatterna för unga som ska in på arbetsmarknaden och för alla som arbetar.

Ja, det är kamelens skattepolitik.

Om HQ Bank och tillsynen

den 2 september 2010, 11:09:34

Utvecklingen kring HQ Bank ger i allra högsta grad anledning till att granska vad som har skett i bankens ledning och i dess styrelse. Att man konsekvent har övervärderat tillgångar sedan 2008, och dessutom varit medveten om det är inte bara allvarligt utan också ansvarslöst intill det obegripliga. Det är uppenbart att banken inte fungerat tillfredsställande när det gäller riskanalys och hantering av de varningar som fördes fram även inom styrelsen.

Alla frågor som rör styrelsens och företagsledningens ansvar kommer nu bli föremål för både rättslig prövning av olika slag liksom stämningar om ansvar.

Men den pågående utvecklingen som synes drabba kunderna och kapitalförstöringen av HQ Bank gör det rimligt att också se över hur tillsynen har fungerat och hur åtgärder mot en bank ska genomföras för att inte nå tillsynens motsatta syfte, det vill säga drabba kunderna/ insättare och förtroendet för det finansiella systemet. Det handlar inte om att ifrågasätta nödvändigheten av sanktioner mot de ansvariga eller det rimliga att i en viss situation dra in tillstånd för bankverksamheten.

Däremot finns det anledning att pröva om agerandet varit proportionerligt, att det utnyttjat den tidsram som funnits och om konsekvenserna för framförallt kunder hade kunnat hanteras på ett annat sätt. Ytterst finns också frågan om det nuvarande regelsystemet tillåter en avveckling av en bank under former som är något stabilare än de vi nu ser.

Will they ever learn?

den 1 september 2010, 12:32:55

Ett tidigt morgonmöte kring reformpolitiken och den gemensamma utrikespolitiken med mitt nätverk av baltiska och nordiska delegationsledare i parlamentet. Till en del reflektioner kring det faktum att det ibland finns en anda av att vi nu har tagit de svåra besluten och löst problemen. Den föreställningen finns inte i vår grupp, snarare i de länder som nu sitter djupast i problemen paradoxalt nog.

Något kom diskussionen också att handla om de förutsättningar som nu gäller för våra olika länder. Estland som nu kvalificerat sig för euron, Danmark som nu är på väg mot kontrollerade men likväl ökade underskott. Lettland som bokstavligen har kämpat mot underskottskrisen under ett års tid och nu ser resultaten komma. Även bland dem som visat att man kan hantera problemen finns en avund och nyfikenhet på den svenska utvecklingen.

Under gårdagen presenterades ett antal olika prognoser, ESV, Swedbank och SEB, över den svenska ekonomins utveckling de kommande åren. Något skiljer de sig vad gäller nivåer på hur arbetslösheten utvecklas och hur hög tillväxten blir. Avgörande är att de samtliga ser framför sig en relativt omvärlden stark tillväxt och en fortsatt förbättring av de offentliga finanserna. I

grunden uppvisar den svenska ekonomin just nu en unik utveckling som saknar motsvarigheter åtminstone inom OECD. Skuldbördan sjunker och av allt att döma har staten överskott i sina finanser under nästa år. Det finns inget annat land i Europa eller den industrialiserade världen som uppvisar detta. Kina med sin konstlade valutapolitik och nertryckta löner uppvisar också stora överskott, men det är till priset av att kineserna genom diktaturens medel hålls kvar i fattigdom. Sverige har med sina skattesänkningar uppvisat det direkt motsatta.

Det kan finnas skäl att reflektera över varför Sverige kan uppvisa denna unika utveckling. I grunden ligger den svenska budgetlagstiftningen som uppstod ur den ekonomiska krisen 1990 till 1993. Då etablerades en samsyn kring att budgeten skulle tvingas vara sammanhållen vad gäller utgiftstak och utgiftsramar oavsett riksdagsmajoritet i olika sakfrågor som sedan har blivit till ett ramverk som hållit de offentliga finanserna under kontroll. Betydelsen av detta innebär på kort sikt förtroende och på lång sikt att marginella avvikelser inte på lång sikt underminerar stabiliteten.

Samtidigt etablerades den självständiga riksbanken med utgångspunkten att den skulle stå för penningpolitiken och stabilitetsmål oavsett politisk majoritet och med oberoende till den ekonomiska politiken. Det innebar att stabiliteten och kontrollen sattes främst. Det ser vi nu resultatet av.

Ingen av dessa institutionella förändringar var självklara. Vänstern i en bredare mening var emot, inklusive stora delar av socialdemokratin.

Och det såg vi också när Sverige nu kom att möta krisen. Sveriges regering höll då kontrollen över de offentliga finanserna trots att socialdemokratin och oppositionen ropade på miljarder till SAAB och till ökade offentliga utgifter med Spanien som föredöme samtidigt som regeringen skötte bankkrisen skickligt och utan att skattebetalarna belastades. Sänkta skatter blev den stimulans som förbättrade jobbpolitiken, en avskaffad förmögenhetsskatt ledde till en någorlunda bra utveckling på de finansiella marknaderna och vad gäller investeringar. När det blåste hårt förmådde regeringen agera klokt och undvika de eftergifter som nu drabbar så många andra.

USA, Spanien, Storbritannien är bara några exempel. Underskottsproblemen gäller i stort sett alla EU-medlemmar mer eller mindre. Frankrike har av allt att döma växande problem – just nu håller man på med att försöka höja pensionsåldern från 60 till 62 samtidigt som man även i fortsättningen vill vara nettobidragstagare från länder som har en högre pensionsålder. Italien har en mycket stor skuldbörda men det gäller även Tyskland som trots att man tar itu med sina problem riskerar få ett växande underskott.

Det anmärkningsvärda är att socialdemokraterna konsekvent dömde ut den politik som har lett Sverige till denna unika situation samtidigt som man agerat för att vi skulle göra så som länderna med de största problemen gjorde. Och när man nu går in i slutskedet av denna valrörelse gör man samma sak. Läser man deras manifest slås man av fantasilösheten. Allt handlar om att höja bidrag på ett eller annat sätt och beskatta arbete och företagande mer. Problemet med deras bidragshöjningar är att de alla har en dynamisk effekt, de skapar en kostnadsstruktur som långsiktigt gör det svårare att hävda stabiliteten i de offentliga finanserna.

Under 1980-talet drev de på de utgiftsökningar och skattehöjningar som ledde Sverige in i 1990-talskrisen. Under de senaste åren har de drivit utgiftsökningar och skattehöjningar som i andra länder har fördjupat krisen. Och nu när Sveriges unika ställning visar att de hade fel lägger de på nytt förslag om ökade utgifter och bidrag och höjda skatter på arbete och företagande. When will they ever learn?

I krisernas Europa skiljer Sverige ut sig

den 31 augusti 2010, 20:08:36

För min del en intensiv dag i Europaparlamentet kring frågor som inte låter vänta på sig, från allt till lagstiftningen om investeringsfonder till utvidgningspolitiken. En kort sammanfattning av läget i Europa han vi också med i vårt presidiesammanträde i EPP.

Den svenska ekonomins läge drar till sig både lite avundsjuka och respekt. Det förstärks av att vi just denna dag, precis som de rödgröna presenterade en kaskad av nya utgifts- och bidragsförslag för de kommande åren presenterade ESV siffror för den svenska statsbudgetens utveckling.

Vi kommer att 2014 vara Europas mest skuldfria land, med en utveckling som mitt i krisen minskar underskott och skuldbörda, tvärt emot varje annat europeiskt land. Inte ens de bästa av de andra konkurrerar med Sverige. I ett europeiskt perspektiv skiljer Sverige ut sig.

Det kommer inte av sig självt. Reaktionen mot socialdemokratins utgiftspolitik under 80-talet blev efter krisen bestämda budgettak, en självständig riksbank och utgiftsramar som ger en stabilitet inget annat land har. Motarbetat av Vänsterpartiet och till stor del av socialdemokraterna, inte minst de senaste åren.

ESV beräknar att vi får en tillväxt på över 3% de kommande åren. Det innebär att vi inte bara kompenserar för fallet förra året utan kommer att leda i den europeiska tillväxtligan och av allt att döma också gentemot USA. I ett europeiskt perspektiv skulle en rödgrön regering bli den mest vänsterinriktade regering Europa har, men den skulle också underminera Europas starkaste finanser. Det är få i Bryssel som förstår den inriktningen men många som avundas oss, mitt i krispaketen i andra länder kan vi i Sverige diskutera skattesänkningar och satsningar på forskning, skola och sjukvård.

Det missbrukar de rödgröna till att agera för en politik som hade gjort oss likadana som alla dem som nu är i kris.

När vänsterpartiet gjorde om s

den 31 augusti 2010, 09:37:09

Dagens olika mätningar visar att s är på väg att förlora en historisk roll i svenskt samhällsliv. Det är ingen tillfällighet att det händer i en valrörelse där man gjort gemensam sak med vänsterpartiet. Efter att under årtionden ha dragit en gräns mot ett parti som inte respekterar och förstår demokratins gränser kampanjar man nu för att göra detta parti till ett regeringsparti och agerar för en politik som är en oundviklig kompromiss med värderingar som ligger bortom de demokratiska värderingar som är en förutsättning för det svenska samhället.

Vänsterpartiets syn på demokrati är lika upp och nervänd som alltid. Europeiska Unionen är för Vänsterpartiet en ”kapitalets union” som inte är en demokrati: ”EU fyller inte minimikraven på en demokrati.” (Partiprogrammet sid 18)

I Vänsterpartiets värld är det inte Rysslands demokratiska förfall eller diktaturerna i Mellersta Östern, som Iran, eller Kina som hotar de mänskliga fri- och rättigheterna. För att hävda mänskliga fri- och rättigheter är det tvärtom andra som ska fördömas: ”Det förutsätter att Sverige vågar utmana USA, EU och det internationella kapitalets maktanspråk.”(Partiprogrammet sid 19)

Det är detta parti som nu tvingar fram socialdemokratins kursförändringar och som driver partiet från ansvarstagande till socialistisk agitation. Det är otidsenligt och det är främmande för dagens Europa. Det visar hur viktigt det är att alliansen vinner valet.

Läs andra bloggare i samma ämne: Söder, Falk, Lundström, Sundin, Runo, Persson, Moderatprat, Tokmoderat, Riedl, Rasmus,

När misstron växer

den 30 augusti 2010, 15:48:55

Det är ett uttryck för ett växande misstro och missnöje som nu gör att ledande socialdemokrater distanserar sig från socialdemokratins och de rödgrönas kampanj. Göran Perssons underkännande för några dagar sedan liksom Björn Rosengrens reflektioner kring vad som händer med socialdemokratin efter valet är inte bara ett uttryck för att de ser ett socialdemokratiskt nederlag framför sig utan än mer för att man inte känner det egna partiet. Genom samarbetet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet har socialdemokratin tappat kontrollen över de frågor där man själva internt har behövt kompromissa för att framstå som trovärdiga.

Men när utrikespolitiken tas över av kompromisser med Vänsterpartiet och tillväxtpolitiken styrs av kompromisser med det tillväxtfientliga Miljöpartiet och de statssocialistiska vänsterpartisterna har Sahlin blir den interna balansgången för svår. Därför ser vi hur infrastrukturfrågor dompteras av Miljöpartiet samtidigt som socialdemokratiska företrädare nu tvingas försvara att Sverige ska avbryta en FN-beslutad fredsoperation i Afghanistan och ledtemat att amerikanska trupper ska dras tillbaka från utländska baser.

Då uppstår också den lite absurda situationen att socialdemokraterna på gator och torg säger att man vill höja skatten för de välbärgade men tvingas förhandla med vänstern för att riktigt rika ska undantas från förmögenhetsskatten. Hur den förhandlingen kommer att sluta känns rätt uppenbart. Och är samtidigt ett uttryck för ett förlorat ledarskap.

Med den utvecklingen står vi inför tre kommande valveckor där de rödgröna kommer att få ge ständigt nya besked och där mönstret om en allt starkare vänster blir tydligare för varje kompromiss.

Om detta, och konsekvenserna för Sverige i Europa, kommer mitt kampanjande de kommande veckorna handla om, liksom att vi nu måste fortsätta med en politik som gjort oss ledande i Europa när det gäller stabilitet och tillväxtmöjligheter. Denna vecka blir det en avstickare till Bryssel för att under morgondagen förbereda nästa Strasbourgsession och torsdag förmiddag en debatt om europeisk stabilitetspolitik där Sverige har en del erfarenheter, och där vårt lettiska grannland har andra, som båda visar att politiska beslut är avgörande för hur man upprätthåller eller uppnår stabilitet i de offentliga finanserna.

Läs vad andra bloggare skrivit: Persson, Tokmoderaten.

Två som faller

den 29 augusti 2010, 17:54:37

HQ banks förlorade tillstånd visar att frågan om en fungerande tillsyn kan vara ett större problem än olika regler om kapitaltäckning. Reglerna om kapitaltäckning behövs, men under krisen är det svårt att säga att det är dessa som det varit fel på. De problem som banker i Europa hade handlade mer om fallande tillgångsvärden och bristen på förtroende i banksystemet som sådant.

När det nu visar sig att HQ Bank varit underkapitaliserad sedan 2008 beror det inte på en brist i regelsystemet utan tillsynen och övervakningen. För ägarna blir nu frågan om fusion eller nya ägare avgörande för företagets framtid. Ur politisk synvinkel blir det däremot att lära av det inträffade och se vad det är som har brustit i tillsynen och övervakningen.

Dagens Sifo-mätning visar att fortfarande kan valet gå på olika sätt beroende på hur väljarna rör sig de sista veckorna men också på hur 4% spärren slår. Men något historiskt har inträffat för socialdemokratins del. Som SvD påpekar har den svenska vänstern aldrig i modern tid varit så liten i opposition och inför ett val. För socialdemokratin riskerar valet att bli en förlust av en dominerande ställning som man har haft mer eller mindre sedan 1930-talet. Det är en avspegling av att det är svårt att vara socialdemokrat.

I ett samhälle där det mest spännande socialdemokratin kan komma på är att höja skatter för arbetstagare, sänka skatten för pensionärer som ett svar på alliansens skattesänkningar samt att pröva idén om butler i tunnelbanan har man uppenbarligen själva svårt att se vilken mission man har.

Läs gärna vad andra bloggare i samma ämne: Langkilde, Mårtensson, Gerdau.

Rödgrön utrikesröra

den 28 augusti 2010, 15:27:24

Det skulle bli ett underligt världssamfund om de rödgrönas utrikespolitik någon gång kom att få genomslag. Per Gudmundsson skriver läsvärt om detta i SvD i dag.

Internationella insatser för fred och mot terror skulle läggas ner om terroristerna går så långt att de använder militärt våld. Länder skulle lämnas att falla sönder i terrorns elände utan att tanken på internationell solidaritet skulle betyda något annat än kraftfulla uttalanden.

Det är lätt att tro att det bara handlar om Afghanistan när vi nu sett att Ohly har drivit igenom sin politik. Det är en påminnelse av decenniers acceptans och ofta hyllningar av diktaturregimer som nu präglar den agenda som Ohly använder när han driver de rödgröna framför sig. Iran och Israel är för honom likvärdiga, med den skillnaden att det är Israel som står i fokus för de rödgrönas utrikespolitik, inte den iranska regimens hot, brutalitet och stöd till terror.

De rödgrönas beslut att dra hem svenska trupper måste innebära att de heller inte skulle vilja ha svensk trupp i Kongo, om det krävs strid för att stoppa dem som mördar och våldtar. Frågan om ett internationellt engagemang i Sudan, som många vill ha, skulle i Sverige ha sin motståndare. Kosovo och Bosnien där vi varit och är skulle höra historien till.

Med de rödgrönas utrikespolitik har likgiltigheten inför demokratins försvar ersatt internationellt engagemang. Det är obegripligt att ett parti som Vänsterpartiet får sätta sin prägel på svensk utrikespolitik när det gäller försvaret av frihet och demokrati.

När vänsterpartiet ställer krav blir kompromisserna vänsterpolitik

den 27 augusti 2010, 11:00:04

De rödgröna har nu gett beskedet att de svenska trupperna ska dras hem från Afghanistan under 2011. Det är vad Lars Ohly har krävt och vad han har fått. Det står i strid med vad Mona Sahlin tidigare har sagt att det är utvecklingen i landet som ska avgöra. Nu gömmer de rödgröna sig bakom viljan att göra mer civila insatser.

Problemet är bara det att civila insatser i ett land där man låter talibaner döda dem som deltar i civila insatser, mördar de flickor som går i skola och alla som anses samarbeta med utlänningar blir det svårt med civila insatser. Så länge den internationella insatsen är på plats finns det förutsättningar för en bredare samhällsutveckling. När den dras tillbaka är talibanerna ensamma med alla afghaner som vill något annat.

I sak är det ett skadligt beslut men det säger också något mer om de rödgrönas utrikespolitik. Den har allt mer kommit att domineras av vänsterpartiets agenda, mycket på grund av att socialdemokratin har en vänsterflygel som helhjärtat stöder v. Med en rödgrön regering skulle vi få en mer vänsterinriktad regering än i något annat europeiskt land. En vänsterpolitik som inte bygger på socialdemokratisk pragmatism utan på kompromisser med vänsterpartiets doktriner.

Rödgrön färgblindhet

den 25 augusti 2010, 23:01:05

I går morse kunde Lars Ohly i radions utfrågning inte svara på vilket land han föredrar: Iran eller Israel. Det ena en av världens mest brutala diktaturer. Det andra en demokrati som oavsett vilka olika uppfattningar man kan ha om dess regerings politik en demokrati med yttrandefrihet, rösträtt och rättstat. Det ena kärnvapenupprustande och det andra hotat av sina grannar. Oavsett vad Ohly anser om hur Israel försvarar sig eller villkoren för ockupationen av Västbanken handlar det om skillnaden mellan demokrati och diktatur, om man ser och förstår denna.

Ikväll deltog jag i en debatt hos Judiska församlingen där miljöpartisten Mehmet Kaplan på samma fråga heller inte ville säga vilket land han föredrog, som om en demokrati inte alltid är att föredra framför en diktatur.

Det innebär att två av den rödgröna koalitionens partier verkar ha svårt att välja mellan demokrati och diktatur i den fråga som borde vara den enklaste. En sådan regering kommer få svårt att hävda demokratiska värden. Hur ska man kunna göra det när man verkar vara färgblind för skillnaden gentemot diktaturen?