den 1 december 2011, 15:56:59
Det är nödvändigt med en attitydförändring i samhället, både i vår syn på hivpositiva men också på sexualiteten som sådan. Det skrev jag i en debattartikel i Corren på World Aids day, 2011-12-01.
I dag är det World aids day. Runt om i världen uppmärksammas sjukdomen och de många offer som den skördat. Både i liv, men också i vänskap, relationer och medmänsklighet. För trots att hiv/aids varit en del av människors medvetenhet i 30 år så finns fortfarande en stor okunskap. Resultatet är fördomar, men också att människor fortsatt smittas i Sverige.
Med bromsmediciner har livslängden ökat radikalt senaste tio åren och många kan leva långa och fullvärdiga liv med hiv. Det stora problemet för de smittade är idag därför snarare de hinder som andra sätter upp. Sjukdomen är förvisso allvarlig, men den smittar inte genom en arbetsrelation, vänskap, omtanke eller kärlek. Ansvaret för att behandla våra medmänniskor med omtanke vilar på oss alla. Liksom ansvaret för att skaffa oss kunskap.
Fördomarna är många, vilket inte minst syns i attitydmätningar som görs. Nästan varannan svensk anser att hivpositiva ska informera omgivningen om sin sjukdom. En mycket stor andel av de över 65 år kan inte tänka sig att ha en hivpositiv som vän.
I motsats till vad många tror, utgör fortfarande hiv ett stort problem och smittspridningen har inte minskat i omfattning. I takt med utvecklingen av bromsmediciner har sjukdomen däremot försvunnit ur många människors medvetande. Samtidigt som den medicinska utvecklingen gjort livet bättre, finns det också stora risker med att sjukdomen betraktas som ”vanlig”.
Utvecklingen är allvarlig, inte minst om man tittar på gruppen ungdomar. De flesta unga är medveten om vikten av säkert sex, men tyvärr fungerar inte alltid logiken i stundens hetta. Det ?smitt- eller graviditetsspöke” som tidigare generationer vuxit upp med finns inte länge. Det är på många sätt en positiv förändring i synen på sin sexualitet, men det medför också att vi de senaste åren kan se en kraftig ökning av sexuellt överförbara infektioner. Den största boven i dramat är klamydia, en nog så allvarlig sjukdom om den förblir obehandlad, men visar på en stor fara. En enskild hivpositiv individ med många tillfälliga sexuella kontakter räcker för att spridningen ska ske snabbt.
Man skulle kunna göra det lätt för sig och moralisera över ungdomars sexliv. Jag gör det inte. Istället behöver vi kort och gott konstatera att ungdomar har sex och rusta dem för vad det innebär och erbjuda ett batteri av insatser för att kunna testa sig mot sjukdomar. Ett stort steg i rätt riktning togs för några år sedan, där klamydiatester kunde beställas hem som paket från landstinget.
Det är nödvändigt med en attitydförändring i samhället, både i vår syn på hivpositiva men också på sexualiteten som sådan. Moraliserande hjälper inte, men att rusta ungdomar för att ta ansvar – för sig själv och sina partners – gör det. Det är ett ansvar som vuxenvärlden har, från föräldrarnas ansvar, till skolans undervisning och sjukvårdens insatser och behandlingar.