Mina, dina och våra pengar

den 15 maj 2012, 11:41:27

I Sverige har vi en sjukvård som finansieras genom skatten. Det tycker jag är bra. Mindre bra är det när politiker anser sig ha fri dragningsrätt på dina och mina pengar.
En viss mängd är ”våra” pengar. Helst då en summa som vi alla kan uppleva som rimlig. Upplevs den som rimlig minskar risken för allmän smitning. Försök att undvika att, helt eller delvis, bidra till de där pengarna som bör vara våra gemensamma.
Som förtroendevalda har vi ett ansvar för att förvalta våra gemensamma skattemedel, att se till att vi alla får ut bästa möjliga effekt av de pengar vi sätter in.

De allra, allra flesta tycker att det är rimligt att betala skatt till sjukvården. Men vi vill också få någon form av försäkran att de pengarna faktiskt går till sjukvård, inte försvinner i något svart budgethål.

Den politiska vänsterledningen i Västra Götalandsregionen föreslår i sin budget en skattehöjning, med hänvisning till att sjukvården behöver mer pengar.

Men i sin budget prioriterar de inte sjukvården..

I dag presenterar vi vår moderata budget. Utan skattehöjning. Med 853 miljoner kronor mer till sjukvården än 2012.

Tills döden skiljer oss åt

den 11 maj 2012, 09:54:59

…ska i alla fall ingen annan göra det åt oss. Skilja på oss alltså. Det måste vara ett val för varje enskilt par – gift eller ogift.
Och fram till dess – även riktigt vuxna har behov av närhet, gemenskap och varför inte ett glas vin till maten?
Alla moralister och älskare av restriktioner kan sluta läsa nu, annars blir ni bara förbannade…

För vad det handlar om är naturligtvis att Alliansregeringen lagt fram två lagförslag som rör äldre på särskilda boenden: en parboendegaranti och ett tillstånd att servera alokoholhaltiga drycker på särskilda boenden.

Det var väl på tiden?

Att tvinga vuxna människor att, mot sin vilja, flytta isär på ålderns höst är inte humant! Det borde vara en självklarhet att de som vill fortsätta bo ihop, även efter det att den ena parten blivit i så stort behov av hjälp att man inte klarar sig hemma, ska få fortsätta göra så.

Och, förutom de rent humana, uppenbara skälen finns också ytterligare en aspekt. Vi vet att alltför många äldre får alltför lite mänsklig beröring. Att bo ihop ökar beröringen för åtminstone dessa par. Då ökar också det ”välmåendehormonet” oxytocin, som utlöses av tex kramar och smekningar. M.a.o mår man också rent fysiskt bättre. Och det ger kanske personalen lite, lite extra tid att ge den ensamma kvinnan eller mannen en vänlig kram, en klapp på axeln

Och när man nu flyttat in på hemmet, varför ska man då behandlas som omyndig? Jag menar, de allra, allra flesta på våra äldreboenden har faktiskt uppnått myndighetsåldern…. Med råge….

Och uppskattar ett glas vin till maten, en whisky till kaffet. Att få fira födelsedagen med ett glas champagne tillsammans med sina anhöriga.

Även detta blir nu möjligt när lagen ändras så att det blir tillåtet att servera dylika drycker även på särskilda boenden.

Nu kommer ett lagförslag som rättar till detta.

På våra äldreboenden i dag bor en generation som byggt upp Sverige, som lagt grunden för vår välfärd, som uppfostrat barn, arbetat, skött hem och gårdar. Nog är de värda både respekt och självbestämmande?

2012 eller 1920?

den 8 maj 2012, 09:32:49

Läser rapporter om direkta judeförföljelser i Malmö. Tror knappt det är sant. Är det Sverige 2012 eller Tyskland 1920?

Människor förföljs och hotas pga sin tro.

Hallå – Jag har en liten upplysning här: I Sverige 2012 råder religionsfrihet!

Det är upp till var och en om man vill tro på Gud, Jahve, Allah, Shiva, Baal, Oden och Tor, tomtar och troll, häxor och djävlar – eller helt enkelt låta bli att tro på nåt alls.

Utan att för den skull bli trakasserad för sitt ställningstagande.

Det som nu sker i Malmö är inte bara ofattbart utan också helt oacceptabelt!

Att Malmös starke man, Illmar Reepalu, inte tar till kraftfulla åtgärder mot detta, utan snarare genom sitt agerande underblåser antisemitiska stämngar är precis lika ofattbart och oacceptabelt!

Innan andra världskriget förekom trakasserier i Tyskland. Med facit i hand har de flesta svenskar förfasat sig över detta och undrat varför ingen stoppade detta i tid? Varför ingen märkte något? Varför inte ”någon” gjorde ”något” i tid? Vi kan bara spekulera i vad som hade hänt om ”någon” ingripit i tid. För tyvärr gjorde inte ”någon” det. ”Någon” var alldeles för tyst och accepterade i tysthet vad som skedde

Från Sverige skickades ”De vita bussarna” för att rädda överlevande. Några av dem som kom med de vita bussarna, och deras efterlevande, bor nu i Malmö.

Är det inte dags att ta ansvar för dem även nu? När de faktiskt t.o.m är svenska medborgare? Eller tycker Malmös styrande att det är ok att göra skillnad på människor och människor?

Jag tänker inte ge mig in i någon diskussion om Israel -Palestina (även om jag tycker att hela hanteringen av detta efter andra världskriget är under all kritik! Efter att ha jobbat med palestinska flyktingar under några år har jag en del åsikter…) Jag pratar om Sverige i allmänhet och nu Malmö i synnerhet. Jag ger fullständigt f-n i övriga konflikthärdar – Ta inte med dem hit!

Här råder religionsfrihet och fred. Basta!

”Vanliga människor”

den 27 april 2012, 09:48:31

När man är ute och kampanjar träffar man titt som tätt på en glad människa som utbrister ”Men guuuu- va bra att ni är ute och träffar vanligt folk så ni vet hur det ser ut i verkligheten!”….. (Obs! Mannen på bilden är helt oskyldig. Han ville prata om Strömstad Sjukhus)
Man undrar ju, vad är deras uppfattning om ”politiker” egentligen? Att vi bor i nån´t slags isolerat reservat och bara släpps ut tre månader innan val?

Så, här kommer ett litet klarläggande:

För det första – de allra, allra flesta förtroendevalda är också heltidsarbetande – med något helt annat än politik.

Vi är förskollärare, truckförare, läkare, hemtjänstpersonal, personalchefer, expediter, universitetslärare, servitriser, lokförare, kontorister, sekreterare, brandmän, receptionister, forskare, bibliotekarier, lagerarbetare, företagsledare, apotekare, bilförsäljare, specialpedagoger, tekniker, barnmorskor, studerande,  egenföretagare, biomedicinska analytiker,  parkförvaltare, undersköterskor, verksamhetschefer, assistenter, optiker, arbetsterapeuter, säljare, inköpare, osv osv i all oändlighet.

Vi har också barn. Eller försöker få. Små, med kolik och blöjutslag, som vaknar var tredje timme och vill bli ammade. Som vi tror ska dö i plötslig spädbarnsdöd så fort vi vänder ryggen till. Som sover på tvären i mammas och pappas säng, trots att vi var så överens om att de skulle sova i eget rum från allra första början…

Halvstora, som behöver hjälp med läxorna (är det bara jag som tycker 5:ans matematik är obegriplig? Jag bollar gärna med ett bokslut om 37 miljarder, hanterar budgetar i samma storlek. Men det ”nya” sättet att räkna?!?!? Herregud, var det verkligen SÅ länge sen jag gick i skolan? Och vad hände med ”trappan”, vad var det för fel med den? Va’, jag bara undrar!) , som blir mobbad eller mobbar, som har inlärningssvårigheter, som är överambitiösa, som äter för mycket, äter för lite, äter fel, blir osams med kompisarna, inte kan keva utan bästisen.

Stora, som vi är rädda ska bli med barn alldeles oplanerat, blir nedslagna på stan, börja knarka, är träningsfreak, som snart ska flytta hemifrån – till vår skräckblandade förtjusning.

Vi kör också barn till hockey- och fotbollsträning, till ridskolor och danskurser, till skytteklubbar, bowling- och innebandyhallar. Vi står också och fryser baken av oss medan våra förhoppningsfulla telningar drillas av en luttrad tränare. Och bakar bullar och tunnbröd, säljer korv och kakor, samlar pengar till klassresor.

Vi står på tisdagkväll och steker falukorv och kokar snabbmakaroner och undrar: Är det här verkligen rätt sorts näringsriktig mat att servera växande barn? Nä, men det går fort och ungarna äter det i alla fall. Till skillnad från bulgur med broccoligratäng…

Och vad ska man hitta på i morgon? Hmmm, Fiskpinnar går i alla fall fort…. Och så blir det tacos på fredag!

Vi grälar också med våra respektive om vems tur det är att hämta på förskolan/skolan/fritids, köra till ridningen/tennisen/bowlingen/barnkalaset. Och undrar när sjutton vi ska få lite tid för oss själva och varandra? Lite ”vuxentid” är väl inte att tänka på? Eller….?
Vi har också åldrande föräldrar, svärföräldrar, mor- och farföräldrar. Vi har anhöriga som drabbas av cancer. Som överlever. Som dör alldeles för tidigt. Som kämpar mot sjukdom och medicinska biverkningar. Vi står också och undrar om sjukvården verkligen gjort allt den kan för just våra nära och kära. Och vad i jösse namn ska vi göra när de blir så gamla att de inte klarar sig själva?!

Vi svär också över räkningarna, över hantverkare som inte kommer när de ska och undrar varför både pannan och kylskåpet prompt måste gå sönder samtidigt??? Vi funderar också över om det kan vara så att grannarna smyger över och lämnar sin tvätt i min tvättstuga när ingen ser och över var alla udda strumpor tar vägen?,

Vi har också dåligt samvete för att vi ägnar för lite tid åt våra familjer. Och för att vi ägnar för lite tid åt viktiga ”måset-göra-saker” på jobbet. Kan man få några extra dagar per vecka? Inte det? Några timmar till varje dag då, är det att tänka på? Och om det lyckades så kan jag slå vad om att vi hade proppat de där stackars timmarna proppfulla de med… Kloning kanske…

Jag törs nog påstå att vi är ovanligt vanliga. Och, surprise, surprise – Vi har heller inte kläckts ur någon ”politiker-äggkläcknings-maskin” och kommit ut iförda korrekt kostym och vederbörlig vokabulär. Vi har erfarenheter med oss i bagaget- Precis som alla andra. Goda och svåra. Bagage som man bär lätt och med glädje och tunga ryggsäckar som lär oss ödmjukhet.

De flesta av oss är nog som folk är mest. Och vi som inte blev som vi skulle, vi blev i alla fall som vi är.

Imponerande ideella krafter!

den 25 april 2012, 15:30:51

På förmiddagen i dag besökte jag Sjöräddningen i Strömstad.

Imponerande! Inte bara deras verksamhet, utan det faktum att all verksamhet är helt ideell. Jag tror inte alla har det klart för sig. Att de här livräddarna på havet faktiskt arbetar helt ideellt för att skapa en säkrare värld för oss som gillar att vara ute på havet. Deras båtar – allt från stora livräddningsbåtar till små, snabba Rescue Runners – är finansierade genom donationer från privatpersoner, företag och organisationer.

Så mycket som 70% av all sjöräddning i Sverige utförs av Sjöräddningssällskapet.

Dessutom hjälper de till med ambulanstransporter, samverkar med ambulans och ambulanshelikopter, Sjöräddningen, Kustbevakningen och Räddningstjänsten. De har också utrustning för mijöräddning, dvs att ta hand om utsläpp i havet.

De här grabbarna och tjejerna har lite att syssla med!

Och de gör det, som sagt helt ideellt. På tal om den debatt som varit den senaste tiden om pensionsålder, måste jag ju bara passa på att berätta att de tre sjöräddare som tog emot oss under vårt besök samtliga hade passerat pensionsåldern…. Och de utför ett tungt, stressigt, ansvarfullt, fysiskt och psykiskt krävande arbete – helt frivilligt och gratis! Något att ha i åtanke när somliga försöker inkompetensförklara människor pga ålder!

Och du, om du vill bidra med en mindre eller större slant till denna verksamhet så är deras plusgiro: 900 500-0, bankgiro 900-5000

Vill du bli medlem (en jättebra idé! Har du båt ska du absolut bli det! Det kan vara de som räddar dig från ett motorhaveri…) eller bara veta mer, ta en titt på deras hemsida:

www.sjoraddning.se

Tystnad -tagning

den 23 april 2012, 15:02:40

Jag tycker det är ett oerhört märkligt fenomen det här.

Ju längre Stefan Löfven tiger, desto mer stiger opinionssiffrorna…

Tala är silver men tiga är guld, eller? (Kan vara nåt han lärt sig av sin föregångare. Ja, inte bokstavligt av honom, men av hans agerande, som ju var raka motsatsen… Prata så mycket som möjligt om så mycket som möjligt och ha så många samtidiga  åsikter som möjligt)

En av grundfilosofierna inom politiken brukar  ju annars vara att man ska försöka förklara vad man vill med sin politik.  Att presentera nån form av varudeklaration, så att man vet vad man ska rösta på. S gör nu precis tvärtom. Säger inte ett smack. Varken om vilken politik de vill föra för Sverige eller vilka de kan tänka sig att föra den tillsammans med. Media presenterar ett röd-grönt alternativ i sina redogörelser  för opinionssifforna. Men nåt sånt alternativ finns ju inte i verkligheten.

Löfven tiger och siffrorna stiger.

Men vad händer den dag han börjar tala?

På energigivare

den 20 april 2012, 08:39:43

I min närhet finns en del energitjuvar. Det vet ni precis vad det är för sorts människor, för de finns överallt…

Så, vi gör en deal – Vi låter inte dem ta plats, energi och vilja från oss! Ok?

Till min lycka har jag också en heeeelt annan sorts människor runt mig. Vi kan väl för enkelhetens skull kalla dem för energigivare.

Det är de där härliga människorna som ser människor runt sig. Och som verkligen förmedlar att de ser dig.  De som kan fullständigt fokusera på den de pratar med även i den mest kaotiska miljö. De där som du blir glad bara av att träffa. Som visar att de blir glada av att träffa dig. Som, just när du som allra mest behöver det,  får dig att känna dig speciell, värdefull, spirituell, begåvad.

Att få vara med såna människor ger energi för lång tid framöver. Och energi och glädje behöver vi få fylla på med jämna mellanrum!

Jag hoppas att också du har förmånen att då och då få träffa energivare i ditt liv!

Ha en riktigt härlig helg – dela med dig av din positivitet och ta chansen att ta del av andras!

Här kommer min motion om organdonation

den 17 april 2012, 09:41:46

I dag godkände M-gruppen min motion om organdonationer. Den lämnas nu till Regionfullmäktige, som jag hoppas kommer bifalla den

Motion ang organdonationer

En majoritet av Sveriges befolkning uppger att de ställer sig positiva till organdonationer. Socialstyrelsen uppskattar att ca80% av befolkningen är villiga att donera organ.

Dessvärre har inte fler än hälften talat med sina anhöriga om sin vilja till donation. Och endast ca 15% har registrerat sig i Donationsregistret, för att därmed deklarera såväl vilja som motstånd till organdonation. Genom att deklarera sin vilja underlättar man oerhört för såväl anhöriga som slipper ta svåra beslut i en redan svår stund, som för sjukvårdspersonalen.

Organdonationer räddar liv. Bokstavligen talat. Men organdonationer leder också till en oerhört mycket högre livskvalitet för dem som kommer i åtnjutande av dem.

Och inte minst är det en oerhört god samhällsekonomisk affär.Studier från Lunds Universitetssjukhus visar på en ekonomisk besparing enbart inom vården på ca 10 mkr vid en njurtransplantation. Två donerade njurar från en avliden donator ger alltså en ”vinst” till sjukvården på 20 miljoner kronor. Till detta kan läggas övriga samhällsekonomiska vinster i form av lägre sjukskrivningstal, färre sjukpensioneringar, ökade skatteintäkter, mm mm.

Vad gäller tex njurar och levrar  finns också möjligheten att transplantera från levande donatorer (ofta anhöriga). Så mycket som 75% av levern kan tas bort och växer sedan ut igen. Vid levande donationer används ofta ca 25% av levern till barn och 50% till en vuxen. Så många som 40% av njurtransplantationerna på Sahlgrenska sker genom donation från levande donatorer.

Ett av de problem som pekas på är att det fortfarande finns en osäkerhet kring hjärndödsbegreppet. Även inom sjukvården.Sedan 1988 har vi ett dödsbegrepp i Sverige. Detta begrepp innebär att när hjärnan oåterkalleligen är utan syre är man per definition död. Eftersom cirkulation finns kvar i övriga organ en stund till, finns möjlighet att, genom att ta vara på dessa organ för transplantation, rädda svårt sjuka människor till ettlängre och bättre liv.

Regeringen har nu gett i uppdrag åt Socialstyrelsen att se över möjligheter och hinder för en ökad mängd donationer.

Västra Götalandsregionen är genom TransplantationsCentrumoch Donationsenheten ledande inom flera av transplantationsdisciplinerna och har därmed flera Rikssjukvårdsuppdrag. Mycket kunskap och erfarenhet finns samlat genom centrumbildningen och den multidisciplinära enheten. För att stärka vår roll som ledande sjukvårdsgivare och för att öka mängden donationer i såväl länet som landet,föreslår jag Regionfullmäktige besluta att ge Regionstyrelsen iuppdrag att utreda möjligheterna

Att​Västra Götalandsregionen tar initiativ till en landsomfattande kampanj för organdonationer, i likhet med AKUT-kampanjen

Att ​Västra Götalandsregionen själva tar initiativ att visa upp behovet av donationer genom tex utåtriktade aktiviteter runt om i länet i samband med Donationsveckan, v 42

Att ​Västra Götalandsregionen i sina utbildningar inom sjukvården upplyser om hjärndödsbegreppet och om hur organdonation kan rädda liv

GLAD PÅSK!

den 5 april 2012, 14:16:50

Tänkte ta tillfället i akt att önska er alla en äggstra Glad, Solig och Rolig Påsk!
Ja, jag vet att SMHI hotar med snöblandat regn – men vi kan väl ha ett soligt humör i alla fall? Och om vi har roligt, ja det beror knappast på vädret!

Nu tänker jag ha det soligt och roligt med min familj på påsklovet och tar därför ledigt från bloggandet över lovet.

GLAD PÅSK!

Börja med att tacka –

den 4 april 2012, 18:49:26

- Pia, Ann, Elin, Marie, Gerda, Richard, Kinna, Boglarka, Carola och alla andra engagerade, härliga människor på barnakuten som stod ut med mig och 1000 frågor i går kväll!
En oerhört givande eftermiddag och kväll då jag fick förmånen att följa arbetet på barnakuten på Drottning Silvias Barn och Ungdomsjukhus.

Min eftermiddag började ganska dramatiskt i Akutrummet, där en tvåårig flicka med svåra kramper vårdades akut. Efter flera, och allt större doser, kramplösande hävdes kramperna till slut och flickan rullades in för en CT-röntgen. Utanför röntgen satt jag, med två oerhört oroliga, skärrade föräldrar. Jag kan knappt föreställa mig vad som rörde sig i deras inre, trots att jag satt brevid och försökte, högst lekmannamässigt, förklara vad CT-röntgen innebär och erbjuda lite vanligt, medmänskligt stöd.

Efter röntgen fattades beslutet att flickan skulle läggas in på Barn-IVA. Låter enkelt, är mer komplicerat… Endast EN spjälsäng fanns att tillgå! Och denna återfanns till slut i källaren, obäddad…

Efter att sängen lokaliserats, bäddats och körts fram möts vi av motgång nr två – inga platser på BIVA! Sånt får inte hända!

Bristerna på respiratorplatser och intensivvårdsplatser på vårt barnsjukhus är väl kända. Och här krävs åtgärder! Hallå – S, V och MP som styr den här regionen: Det är nog så trevligt med fria teatergrupper och cykelvägar. Men, ursäkta, i min värld går svårt sjuka barn före. Dags att prioritera om och satsa mer pengar på sjukvården!

På bilden här brevid står en läkare och en undersköterska, brevid den eftersökta sängen, i vilken en svårt sjuk tvååring i behov av intensivvård, ligger. I korridoren. För det finns inget ledigt rum…

Och vi pratar om regionens största sjukhus, universitetssjukhuset, med riksjukvårdsuppdrag bla för just barn… Wake up and smell the coffee!!! Eller nej, förresten, kaffe finns det inte tid för på barnakuten, ni får vakna upp ändå.

Jag kan lova att man från akutens sida inte sparade på varken resurser eller personal för att göra allt för den här lilla flickan. I akutrummet var som mest fyra läkare – en underläkare, en specialistläkare och två narkosläkare, två sjuksköterskor och två undersköterskor. (Åsså undertecknad som intensivt koncentrerade mig på att inte vara i vägen och hade öronen utspända som värsta Dumbo.)

Från BIVA gick jag tillbaka till akuten där jag bla träffade en pojke med misstänkt muskelskada, som visade sig vara en svår, rätt ovanlig inflammation i knäleden, en 16-åring med bruten fotled – som jag fick vara med och gipsa. En flicka med öppen underbensfraktur kommer in med ambulans, liksom en misshandlad pojke.

En sväng till triagen – Alltså där de inkommande patienterna får en första bedömning och blir markerade med grönt, gult, orange eller rött. Grönt betyder att de egentligen inte skulle behöva vara där… Återkommer till detta. Gult betyder att här behövs läkarvård, men det är inte så bråttom, Orange – läkare behövs och det ganska snart, rött – livshotande tillstånd eller risk för bestående skada.

Och under min tid i triagen träffade jag på alla kategorier. Vilket för mig till Stor Frustration nr 3: Flera berättelser visa på att föräldrarna helt enkelt inte vet att det finns en primärvård att vända sig till! Ett betydande antal föräldrar beskriver hur de sökt vård på sin vårdcentral (helt rätt) men inte fått tid och därför blivit hänvisade till akutmottagningen…. Ytterligare ett antal berättar att de ”blivit tillsagda” av 1177 att söka akut. För åkommor som nässelutslag och spädbarnskolik… Det är inte heller ok!  Det stora sjukhusets resurser behövs för de riktigt sjuka barnen! Inte för dem som haft feber i två dygn.

De ”gröna” patienterna har inget behov av det stora sjukhusets resurser. De har behov av en specialist i allmänmedicin, eller en BVC-sköterska eller BVC-läkare. De skulle blivit omhändertagna av ”sin egen” vårdcentral, inte hänvisade till akuten. Här riskerar de att få vänta länge, länge på sin tur. För att de gula, orange och röda patienterna självklart måste tas om hand först. Då prioriteras de lindriga sjukdomarna ner och får vänta. Risken finns desstutom att de kommer in på akuten med en lindrig förkylning och hem därifrån med en smittsam magsjuka… För sådana hade vi gott om i går…

Åter till själva mottagningen, där jag får vara med när en glasbit ”opereras” ut från en fotsula under lokalbedövning, av en av underläkarna. En läkarkandidat följer med och får tillfälle att både ställa frågor och följa arbetet. För samtidigt som sjuka barn av alla kategorier ska tas om hand har sjukhuset ett oerhört viktigt utbildningsuppdrag. Vilket medför att alla, såväl undersköterskor som sjuksköterskor och läkare dessutom ska fungera som lärare och mentorer till vårdpersonal under utbildning. (Och en och annan frågvis politiker…)

Gott om barn med andnöd pga astma denna kyliga vårdag – då strejkar syrgasen i ett behandlingsrum. För att åtgärda detta måste syrgasen i samtliga fem rum på den sidan stängas… Läge för omplanering och medicinpatienter med andnöd får läggas över på kirurgsidan. Men, allt går att lösa. Och under eftermiddagen kommer servicepersonal och fixar även detta. Sannolikt helt utan att någon patient eller förälder ens märkt av denna mindre kris.

Tillbaks till triagen, där köerna hunnit växa igen. Hela tiden pågår en logistikövning för att se till att patienterna väntar så kort tid som möjligt i väntrummet, samtidigt som inte själva akutmottagningen överfylls av färdigtriagerade patienter i behandlingsrum och inre väntrum.

Uder de 8 timmar jag fick vara med i arbetet på akuten kan jag enkelt konstatera att tempot är konstant högt, personalen oerhört hängiven sitt jobb, bristen på vårdplatser är tydlig, dialogen med primärvården och 1177 behöver fortsätta – både genom professionen och politiken. Utbildningsuppdraget kräver sin man och kvinna – och tid! Att det krävs o c e a n e r av tålamod, pedagogisk förmåga, empati, professionalism, humor - och en liten gnutta övermänskliga förmågor för att jobba på en akutmottagning för barn.

Och, att jag har världens absolut roligaste uppdrag – som får tillfälle att träffa så många engagerade medarbetare, ”provjobba” på akuten och andra spännande ställen, träffa patienter och anhöriga och får möjligheten att lära mig något nytt nästan varenda dag!