Bengtsson (M) i dagens interpellationsdebatt om körförbud vid epilepsi

Klicka här för att se hela debatten på riksdagens hemsida.


Anf. 52 Statsrådet CATHARINA ELMSÄTER-SVÄRD (M):
Börje Vestlund har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att personer som får epilepsi ska kunna ta sig till arbete eller studier.
Kollektivtrafik är viktigt för många människors möjlighet att resa till såväl arbete och studier som andra resmål. Det gäller bland annat för dem som av någon anledning inte kan eller vill köra bil. För vissa personer med funktionsnedsättning är det dock inte heller möjligt att resa med den allmänna kollektivtrafiken. För dem finns möjlighet att få tillstånd till färdtjänst.
Enligt lagen om färdtjänst ska tillstånd till färdtjänst meddelas för dem som på grund av funktionshinder, som endast inte är tillfälligt, har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel. Kommuner är behöriga myndigheter att besluta om tillstånd för färdtjänst. Lagen är allmänt hållen på så sätt att den inte nämner olika sorters funktionshinder. Tillståndsgivarens beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Tanken bakom lagen om färdtjänst är att nackdelen med att ha en funktionsnedsättning, i form av minskad rörlighet, ska reduceras. På vissa glest bebyggda platser kan dock tillgängligheten med kollektivtrafik vara relativt sämre jämfört med tätbebyggda områden oavsett om personerna som bor där har funktionsnedsättning eller ej. Färdtjänstlagstiftningen är emellertid inte till för att utjämna skillnader mellan olika platser i landet. Det ankommer i stället på kommuner och landsting att via trafikhuvudmännen i länet bestämma vilken tillgänglighet med allmän kollektivtrafik de önskar ha i olika delar av länet, inklusive i länets landsbygder. Trafikhuvudmännen ersätts vid kommande årsskifte av regionala kollektivtrafikmyndigheter.
Senast lagen om färdtjänst behandlades av riksdagen var 2006. Regeringen har för närvarande inte för avsikt att utreda lagen om färdtjänst.

Anf. 53 BÖRJE VESTLUND (S):
Jag ber att få tacka statsrådet för svaret just för att det är ett svar. Det är ju inte alltid man får svar när man ställer frågor till statsråden i interpellationer eller på annat sätt. Jag har här fått ett klart och tydligt svar.
Jag tycker att det är beklagligt med den inställning som regeringen har. Det är ungefär 60 0000 personer som har epilepsi i Sverige. Uppskattningsvis kan det röra sig om några hundra, i bästa fall, som berörs av det min interpellation gäller. Det bor en del i glesbygd och landsbygd också, men väldigt många av dem har löst det här på annat sätt, till exempel genom att ha en välmedicinerad epilepsi och därmed också få köra bil.
Jag tar epilepsi som exempel, men det finns också andra funktionshinder som innebär exakt samma sak. Det skulle väl vara förmätet om jag som stockholmare skulle säga att det här var ett stort problem i Stockholm. Det finns många problem med epilepsi i Stockholm, men just detta problem finns inte.
Det är kuratorer som har hört av sig till mig eftersom jag är förbundsordförande i Svenska Epilepsiförbundet och sagt att det finns ett problem. Det gäller dem som har fått diagnosen men som ännu inte har kunnat ställa in medicineringen. Det kan ta ett halvår eller ett år innan man har ställt in den, och under den tiden vet man inte riktigt vad man ska göra. Man kan inte vara sjukskriven – det är man oftast i akutläge – men man kan inte heller köra bil. Det kan handla om personer som har långt till busshållplatser och som inte kan använda sig av kollektivtrafik. Den möjligheten finns helt enkelt inte.
Statsrådet säger att färdtjänstlagen inte är till för att utjämna dessa skillnader. Jag kan förstå det resonemanget. Då återstår ändå frågan: Hur ska man lösa det hela för dem som är i den här situationen? De som fortsätter få många anfall och verkligen är sjuka får ju färdtjänst, men detta handlar om mellangruppen som kanske hamnar emellan under ett år. Där finns det ett problem. De vill arbeta men kan kanske inte arbeta.
Den som är sjukskriven har rätt till arbetsresor genom socialförsäkringssystemet, vilket är utmärkt, men om man inte är sjukskriven kan man inte få några sådana resor. De människorna hamnar i ett läge där de undrar hur de ska lösa sin vardagliga situation. Det ger faktiskt regeringen inte något svar på.
Man måste ta sig an detta. Jag har jobbat med trafikfrågor väldigt länge, liksom med frågor om epilepsi. Jag har inte fått de här signalerna förrän nu. Jag tycker att det är dags att ta itu med att göra något för den här gruppen, som vill arbeta och kan arbeta men som inte kan ta sig till jobbet.
Det finns andra problem i bilden, till exempel det som gäller yrkeschaufförer, men det är en helt annan fråga som den här debatten inte handlar om. Den här debatten handlar om människor som fortsatt kan arbeta men inte kan ta sig till jobbet.

Anf. 54 FINN BENGTSSON (M):
Jag vill börja med att tacka Börje Vestlund för en mycket viktig interpellation, och jag vill också tacka statsrådet för svaret.
Den här interpellationen är viktig och berör, som också Börje Vestlund nämnde, ett område som kan vidgas utanför epilepsiområdet även om det är stort nog. Det berör också många andra diagnosgrupper. Som exempel kan vi ta individer som har allvarlig sockersjuka som är svårreglerad och där man riskerar att bli medvetslös. Det är klart att det då inte är lämpligt att man framför fordon. Det kan vara allvarlig psykisk sjukdom som är av sådan karaktär att man heller är lämplig som bilförare. Det finns ett tillstånd som heter narkolepsi, ofrivillig lust att insomna, där man måste medicinera med centralstimulerande läkemedel som vi normalt förbjuder i samband med bilframförande.
Här finns ett stort behov av individualisering, som också Börje Vestlund nämner i interpellationen och ger exempel på hur man successivt har försökt anpassa regelverket till detta.
När det gäller kollektivtrafikfrågan är det klart att jag håller med statsrådet om att färdtjänstlagstiftningen nyligen har blivit utredd och att man har landat hyfsat bra i den diskussionen. Som statsrådet också nämner i sitt svar har vi nu en övergång från de tidigare trafikhuvudmännen till de regionala kolletivtrafikmyndigheterna. Här kommer man förhoppningsvis att ta upp också en sådan här viktig fråga till diskussion, även om det inte är så tydligt uttryckt i det nya uppdraget.
Anledningen till jag gick upp i debatten var egentligen att jag ville betona en del av det som Börje Vestlund skriver i sin interpellation och som det kan vara väl värt för regeringen att fundera på att föra vidare i någon form.
Det handlar om den som har att bedöma den sjuke ska agera. Den sjuke har ett behov och intresse av att ha rättighet att framföra fordon, och det finns en risk för att den drabbade drabbas onödigt hårt om man börjar en diskussion om sjukdom med att se till att alla de nödvändiga intyg man har för att få framföra ett fordon dras tillbaka.
Som läkare vet jag av erfarenhet att detta är en väldigt svår situation. Det är svårt att behandla någon med epilepsi, svår sockersjuka eller för den delen psykiatriska tillstånd där man har en skyldighet att rapportera att i deras fall inget körkort får finnas.
Jag tycker att det är viktigare att betona att sjukvården måste ha ett förtroendefullt samarbete med patienten och säga: Nu, i detta läge, ska du inte framföra ett fordon, men vi ska sedan se till att på alla sätt försöka göra det möjligt för dig att få göra det igen. Om detta inte är möjligt bör det naturligtvis vara en strävan för samhället att så långt det är möjligt ordna möjligheter för sådana individer att röra sig så fritt som möjligt.
Detta är en konflikt som är svårlöst, bland annat eftersom man inte kan använda färdtjänstlagen för att skapa regional rättvisa. Man kanske skulle kunna vända på formuleringen och fråga sig om man skulle kunna använda färdtjänstlagen för att individer så långt möjligt efter egen kapacitet ska kunna bedömas lämpliga för färdtjänst under begränsad tid – den tid man inom sjukvården ser till möjligheten att optimera individens förutsättningar att kanske själv få tillbaka möjligheten att framföra fordon. Detta skulle kunna vara en mellanväg som jag tycker att det skulle kunna vara intressant att utvärdera, även om jag tycker att man har kommit en bra bit på vägen med att förbättra den rådande lagstiftningen på det här komplexa området.

Klicka här för att läsa hela debatten på riksdagfens hemsida.