Du är här

Kort partihistorik

Nya Moderaterna går tillbaka ända till början på 1900-talet. Då hette vi Allmänna Valmansförbundet och styrdes av Arvid Lindman. Sedan dess har vi genomgått ett antal förändringar till att bli det parti vi är i dag. År 2006 blev vi de Nya Moderaterna, Sveriges enda arbetarparti och förnyelsen fortsätter. 

Partiets bildande
Under slutet av 1800-talet hade det bildats konservativa och moderata grupper i riksdagens båda kamrar. Men ännu i början av 1900-talet saknades en rikstäckande organisation för kontakt och information till väljarna.

Under denna tid skördade Socialdemokraterna och liberalerna stora framgångar i valen till riksdagens andra kammare vilket till stor del just berodde på att de hade organiserat sig och därför kunde bedriva mer effektiva valkampanjer (Socialdemokratiska Arbetarepartiet hade bildats 1889 och Frisinnade Landsföreningen bildades 1902).

I början på 1900-talet tog en grupp högerriksdagsmän, under ledning av Gustaf Fredrik Östberg, initiativet till bildandet av ett nytt parti. Partiet kom att bildas vid ett möte i Stockholm mellan den 17 och 18 oktober 1904 och fick namnet Allmänna Valmansförbundet. Den som främst fick ansvaret för uppbyggandet av partiorganisationen var Gust Gustafsson, som var tidningsman och hade varit chefredaktör för Östgöta-Correspondenten.

Arvid Lindmans tid
Arvid Lindman hörde inte till initiativtagarna till partiet, men anslöt sig som medlem när det bildades. Inom loppet av två år blev han partiets ledande personlighet och valdes formellt till partiordförande 1912.

Arvid Lindman kallades ofta ”Amiralen”, eftersom han var konteramiral i flottan. Han hade också varit VD i Iggesund och LKAB och generaldirektör i Telegrafverket (numera Telia).

Arvid Lindmans tid som partiordförande var en tid av uppbyggnad och konsolidering. Det gällde att få de olika högergrupperna att enas i ett handlingskraftigt parti och att anpassa det till nya tiders krav.

Det var en högerregering, med Arvid Lindman som statsminister, som 1907 lade propositionen, som bifölls av riksdagen, om införande av allmän rösträtt för män till riksdagens andra kammare. Samtidigt beslutades att kvinnor kunde väljas till stadsfullmäktige och kommunfullmäktige samt utses till förtroendeuppdrag i stad och kommun.

Andra frågor som partiet drev med stor kraft var ett starkt näringsliv, ett väl fungerande jordbruk, reformer för sociala framsteg och att försvaret skulle få tillräckliga resurser. Det var Arvid Lindmans första regering som tillsatte den utredning som sedan kom att föreslå allmän folkpension.

Namnbyten
1938 bytte partiet namn från Allmänna Valmansförbundet till Högerns Riksorganisation och använde från 1952 beteckningen Högerpartiet. Sedan 1969 heter vi Moderata Samlingspartiet och Nya Moderaterna kom till under 2006.

Växlande framgångar
Efter segervalet 1928, då partiet fick 29,4 procent av rösterna, följde en längre period av tillbakagångar i valen, som bröts först i valet 1952, då Jarl Hjalmarson hade blivit partiordförande. Hjalmarsons tid (1950-1961) innebar både förnyelse av partiets politik och valframgångar.

En konservativ grundsyn tillsammans med en bestämd och ideologisk kamp mot efterkrigstidens planhushållningsidéer gav partiet en viktig roll i 1950-talets politiska utveckling. Partiet förde fram förslag som skulle göra det möjligt att vara oberoende och själv klara sin ekonomi. ”Ägardemokrati” betecknade partiets modell att sprida ägandet av näringslivet till allmänheten, i motsats till den socialdemokratiska politiken, som syftade till att koncentrera ägandet.

Partiet protesterade mot den successiva ökning av skattetrycket, som den socialdemokratiska regeringen inledde under 1950-talet.

Efter 1950-talets stora valframgångar blev 1960-talet en ny tillbakagångsperiod för partiet. I slutet av 1960-talet var Moderaterna det minsta borgerliga partiet i riksdagen. År 1970 valdes Gösta Bohman till ny partiordförande och en ny period av dynamik och valframgångar följde. I valet 1979 blev Moderata Samlingspartiet det största borgerliga partiet.

Borgerlig samverkan
Under 1960-talet verkade Högerpartiet för samverkan mellan de borgerliga partierna för att få ett regeringsalternativ till Socialdemokraterna, som endast med ett mycket kort avbrott hade styrt Sverige sedan 1932. Men det var först under 1970-talet som de tre partierna förmådde ena sig till ett politiskt alternativ.

Den borgerliga valsegern 1976 innebar att ett länge efterlängtat mål nåddes; den långa perioden av socialdemokratiskt regerande hade äntligen brutits. När centerledaren Thorbjörn Fälldin bildade den första borgerliga koalitionsregeringen, var det en stor framgång för vårt partis strävan efter borgerlig enighet.

Ideologisk offensiv
Under 1970- och 80-talen skärptes partiets ideologiska profil. Från att tidigare ha varit ett parti som gjorde motstånd mot Socialdemokraternas socialiserings- och centralstyrningspolitik, ändrades partiets framtoning. Vi blev partiet som presenterade ett eget positivt politiskt alternativ som handlade om vikten av att sänka skatterna och öka valfriheten. Man skulle kunna klara sig på sin lön när skatten var betald utan att behöva vara beroende av bidrag och den enskilda människan skulle ha makt att styra över sin egen vardag.

Förverkligad valfrihet
När Carl Bildt efter valet 1991 bildade en koalitionsregering bestående av fyra borgerliga partier var det första gången sedan 1930 som Sverige hade en statsminister från vårt parti. Många av de krav som hade växt fram kom att förverkligas. Skattetrycket sänktes, vårdnadsbidraget gjorde att föräldrarna själva kunde välja hur de ville ordna barnomsorgen, skolpengen gav föräldrar och elever möjlighet att välja skola, husläkarreformen gav patienterna möjlighet att välja läkare. De tre borgerliga regeringsåren innebar en valfrihetsrevolution.

Men den borgerliga regeringen hade också många svåra problem att hantera. Socialdemokraterna hade lämnat efter sig en ekonomi i fritt fall och en dramatiskt ökande arbetslöshet. Genom avregleringar och sänkta skatter skapades bättre villkor för näringslivet och därmed lyckades man vända utvecklingen. Sverige tillväxt blev bättre och antalet jobb ökade. Men vändningen och uppgången kom alltför sent för att hinna få ordentligt genomslag i väljarkåren. Efter valet 1994 fick Sverige åter en socialdemokratisk regering. Den förde en ”återställarpolitik”, som ledde till att många av de problem som den borgerliga regeringen höll på att lösa, till exempel den svaga ekonomiska tillväxten och den höga arbetslösheten, blev kvar.

På hösten 2004 bildades Allians för Sverige tillsammans med Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna. Alliansen tillkom för en politik för frihet, ekonomisk tillväxt, minskad arbetslöshet och en fungerande välfärd. Alliansen vann valet 2006 och bildar sedan dess regering.

Ideologi och utveckling
Från början var Allmänna Valmansförbundet klassiskt konservativt och nationalistiskt. Successivt har liberala och internationalistiska idéer vunnit insteg. I dag är Moderata Samlingspartiets ideologi en förening av konservativ samhällssyn och liberala idéer. Det som präglar vår ideologiska syn är behovet av kontinuitet, visionen om det öppna samhället och den enskilda människans valfrihet.

Moderata Samlingspartiet lägger mycket stor vikt vid internationellt samarbete. Redan 1961 tog partiet ställning för svenskt medlemskap i EEC, som EU kallades den gången.

Vi samarbetar med konservativa, liberala och kristdemokratiska partier från andra länder inom ramen för International Democrat Union (IDU) och European Democrat Union (EDU). Efter Sveriges inträde i EU är partiet också medlem i Europapartiet European People’s Party (EPP). I Europaparlamentet hör de fyra moderata ledamöterna till EPP-gruppen.

Valresultat
I det första allmänna valet i Sverige för både män och kvinnor till riksdagens andra kammare 1921, fick partiet 25,8 procent av rösterna. Partiets högsta röstetal nåddes 2010 med 30,1 procent av rösterna. ”Bottenrekordet” sattes 1970 med 11,6 procent. I valet till Europaparlamentet 2009 fick vi 18,8 procent.

Moderatkvinnorna och Ungdomsförbundet
1910 fick kvinnor i Sverige för första gången rätt till representation till stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige. Stora förhoppningar knöts till de första valen 1910. Nio moderata kvinnor invaldes under 1910 års val. I synnerhet i Stockholm hade de moderata kvinnorna bedrivit en valrörelse för att få kvinnor att rösta, men kvinnornas valdeltagande blev trots det betydligt lägre än männens och representationen av kvinnor stannade vid cirka tre procent.

De moderata kvinnorna hade i början ingen partihemvist, eftersom Allmänna Valmansförbundet, AVF, från 1904 till 1913 var ett parti enbart för män. Kvinnor i Stockholm, många verksamma bland annat i den kvinnliga rösträttsrörelsen, tog 1911 initiativ till att bilda Stockholms Moderata kvinnoförbund med Ebba von Eckermann som första ordförande. Stockholms MKF fick snabbt medlemmar även från landet i övrigt och 1915 bildades Sveriges Moderata Kvinnoförbund, SMKF, Sveriges första självständiga politiska kvinnoförbund. Syftet var bland annat att samarbeta med AVF inför valen på ett självständigt sätt. De inbjöds till AVF:s partistyrelse med adjungerade ledamöter.

AVF strävade efter att knyta kvinnorna starkare till partiet. Vid sidan av SMKF uppstod AVF:s kvinnoföreningar, som från 1920 samarbetade i Högerns Centrala Kvinnokommitté, CK. De båda kvinnoorganisationerna fanns parallellt fram till 1937, då de sammanslogs till en enda under ordförandeskap av Alexandra Skoglund, förut ordförande i CK.

Båda organisationerna stödde Bertha Wellin, som var Högerns första kvinnliga riksdagsledamot 1921 till 1937. År 1950 fick kvinnorådet en självständigare ställning och antog namnet Högerns Kvinnoförbund. 1969 ändrades det till Moderata Samlingspartiets Kvinnoförbund och 1978 till Moderata Kvinnoförbundet. 1997 omorganiserades det till ett nätverk med namnet Moderatkvinnorna, vilket ger utrymme för friare arbetsformer. I varje förbund utses en länskvinnoordförande. Tillsamman utgör de 26 länskvinnoordförandena det beslutande organet för Moderatkvinnorna. Lokalt arbetar man i föreningar, nätverk, projektgrupper med mera.

Syftet har hela tiden varit att stimulera fler kvinnor till politiskt engagemang och öka den kvinnliga representationen på alla politiska nivåer.

Ungdomsförbundet bildades 1934 och fick namnet Ungsvenskarna. Det var ett resultat av en slutlig brytning mellan partiet och Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU). Eftersom SNU hade kommit att glida allt längre bort från partiets värderingar, beslöt man sig för att bilda ett nytt eget ungdomsförbund. Ungsvenskarnas förste ordförande var Torgil von Seth (1934-1941). 1946 bytte Ungsvenskarna namn till Högerns Ungdomsförbund. Sedan 1969 heter förbundet Moderata Ungdomsförbundet (MUF).

1949 bildades en särskild skolungsdomsorganisation inom ungdomsförbundet, med namnet Konservativ Skolungdom. 1969 bytte den namn till Moderat Skolungdom (MSU).

I regeringen
Partiet har bildat regering 1906-1911, 1917, 1923-1924 och 1928-1930. Vi har också deltagit i samlingsregeringar 1905 och 1939-1945 och i borgerliga koalitionsregeringar 1976-1978, 1979-1981 (båda tillfällena tillsammans med Centerpartiet och Folkpartiet) och 1991-1994 och sedan i oktober 2006 (tillsammans med Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna).

Partiordförande
1904-1905 Gustaf Fredrik Östberg
1905-1906 Axel G. Svedelius
1907 Hugo Tamm
1908-1912 Gustaf Fredrik Östberg
1912-1935 Arvid Lindman
1935-1944 Gösta Bagge
1944-1950 Fritiof Domö
1950-1961 Jarl Hjalmarson
1961-1965 Gunnar Heckscher
1965-1970 Yngve Holmberg
1970-1981 Gösta Bohman
1981-1986 Ulf Adelsohn
1986-1999 Carl Bildt
1999-2003 Bo Lundgren
2003- Fredrik Reinfeldt

Partiet har sju gånger innehaft statsministerposten
1905 Christian Lundeberg
1906-1911 Arvid Lindman
1917 Carl Swartz
1923-1924 Ernst Trygger 
1928-1930 Arvid Lindman
1991-1994 Carl Bildt
2006- Fredrik Reinfeldt

Publicerad: måndag, juni 25, 2012 - 10:31
Uppdaterad: fredag, november 29, 2013 - 15:25